Önskerubrik: Andar, finns de?

Önskerubrik: Andar, finns de?

Dags för en ny önskerubrik! Den här har Sara önskat.

Andar. Spontant skulle jag säga att – ja, det är klart de finns. Men jag tror att om jag skulle ägna någon längre tid att verkligen fundera över det så skulle jag skrämma upp mig själv till den milda grad, därför tänker jag väldigt sällan på det.

Jag har haft den ofantliga turen att inte inte förlora så många närstående under mitt liv. Den senaste, och i stort sett enda som varit mig riktigt nära, som dog var min farmor och då var jag nio år gammal. Hon var dock en av de viktigaste personerna i mitt liv just då och jag var otröstlig på begravningen. Jag minns att det låg en röd ros på min stol när jag kom in i kyrkan. Sedan grät jag hela begravningen igenom.

Min farmor var väldigt starkt troende och jag med, vid den tiden. Det var en tröst för mig att ”veta” att hon fanns där uppe i himlen och såg ner på mig. Och lite så känner jag fortfarande. Jag tycker om tanken av att de som lämnat oss tittar till oss då och då. Och jag har nog någonstans en övertygelse om att det är så. Om att man inte bara försvinner när man dör.

Jag tänker lite på det så här. Man lever ett helt liv, samlar på sig upplevelser och kunskap och glädje och sorg och blir en fantastisk och nyanserad människa. När man då dör, var tar då allt detta vägen? Var tar denna klokhet och energi och vishet vägen? Jag vill gärna tro att den antingen går vidare i någon form av själ och föds in i en ny kropp som kan använda den på ett annat vis, eller att den kan portioneras ut till oss som är kvar här på jorden av de vi förlorat. Genom att de är med oss och tröstar eller peppar och stöttar oss när vi behöver det. Att de är den där extra pushen när vi inte riktigt orkar själva.

Jag vill tro på en osynlig kraft, en gudomlighet eller vad man nu vill kalla det. Och dessa andar, de kanske är förlängda armar av detta. Jag tror i vilket fall att andar, om de finns, är av en god natur. Att de är här för att stötta oss och visa oss rätt, inte för att göra oss ont. Lite som skyddsänglar. Det är en fin tanke, eller hur?

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Kommunikatörsdagen

Mina nio bästa föreläsningstips

Att föreläsa är förmodligen en av de saker jag älskar mest med mitt jobb. Det och skapa content hamnar högst upp på listan av de

Jag mår inte så bra just nu.

Jag har inte bloggat på 10 dagar. Ännu längre om man tänker på att det senaste inlägget var en vlogg. Och alltså, den här prestationsångesten

Jag har blivit med tavelvägg!

Jag har äntligen blivit med tavelvägg!! Kolla så himla magisk den är! Så nöjd!! I så rackarns många år har jag önskat mig en alldeles