Att blogga eller inte blogga

Detta är för mig ett viktigt inlägg, som jag har gått och funderat på länge, som stressat legat och gnagt i maggropen på mig. Om ni tar er tid att läsa igenom det, snälla, lämna en tanke bland kommentarerna. Det kan hjälpa mig i att besluta vilken väg den här bloggen ska gå.

När jag började blogga för ca sju år sedan gjorde jag det för min egen skull. Dagboken fick anta digital form men den hade i stort sett samma syfte. Ventilering. Inte många visste att den fanns och dessutom skrev jag på engelska (bloggfenomenet kom inte till Sverige förrän 2005) så det få som visste att den existerade orkade ofta inte läsa den. Det var lätt att vara helt rak och ärlig med alla delar av mitt liv, bra som dåliga. De som läste var ju ändå bara främlingar som inte visste vem jag var.

Bloggen och ni läsare har hjälpt mig igenom tuffa tider i mitt liv, men trots detta har jag det senaste året känt att jag censurerar mig själv mer och mer. Speciellt när jag är låg och känner mig ensam. Kanske för att jag är rädd att bli offer för det omtalade blogghatet, att bli sparkad när jag ligger ner. Kanske för att fler och fler jag känner ”på riktigt” har börjat läsa. Jag önskar att jag var mer hårdhudad, men jag är, som mamma brukar säga, som en svamp. Jag tar åt mig. Jag tar allt personligt. Och trots att jag i verkliga livet är en väldigt öppen person som glatt babblar på om mitt privatliv till alla som vill (och inte vill) höra, så är det svårare (men samtidigt lättare) på bloggen. Kanske för att de som sitter på andra sidan har lättare för att kritisera. Vissa är jävligt tuffa när de sitter skyddad bakom en dator med bara ett ip-nummer som avslöjar dem. Men jag är ju skyddad med. Ibland är det lättare att öppna sig för främlingar.

Bloggen blir mer och mer ytlig, och trots att det är tvärtemot vad jag vill så är det, i det bloggklimat som råder nuförtiden, inte lika lätt att vara så öppen som jag är van att vara. Det finns så många regler för hur en ”framgångsrik” blogg ska vara, korta inlägg, egna bilder, och framförallt ska den vara nischad. Men hur nishar man en personlig blogg, där ens syfte från början var att helt enkelt bara få ut allt som bubblar inom en? Nu för tiden tänker jag mer på vad ni läsare vill ha, vilka inlägg som får flest kommentarer och hur mycket jag kan gnälla över mitt liv innan ni ledsnar. För jag vill ju också vara poppis. Om man inte syns, finns man inte, eller hur var det?

Sedan jag började blogga på svenska har min besökarskara bytts ut en hel del. Jag undrar vad det var som gjorde att de som läste och kommenterade så entusiastiskt slutade. Vad som gjorde att de nya började. Varför vissa inte kommenterar alls. Jag funderar på hur mycket jag som är för mycket. Nästa sekund så tänker jag, fuck it, det är ju min blogg, jag gör som jag vill.

Jag känner mig ofta ensam. Jag aktiverar mig, omger mig av vänner och bekanta med i slutändan går jag ändå hem till en tom lägenhet. Att då se att man fått en ny kommentar på bloggen värmer i hjärtat. När alla har någon i sitt liv som är viktigare än jag. Jag står inte i första rummet för någon. Och att erkänna att jag vill älska och känna mig älskad får mig att känna mig svag. Likt en Akilles-häl är ensamheten för mig min svaghet, det som lätt skulle kunna nyttjas emot mig.

Nu känns det lite som att en sten lättat från mitt hjärta. Ni är viktiga för mig. Min svaghet är väl att jag också vill vara viktig.