måndag, 6 oktober, 2008
8 kommentarer
När jag satte mig ner för att skriva det här inlägget så snurrade ett ord i mitt huvud. Tillhörighet. Jag försöker dock fortfarande få klart för mig vad det är jag vill säga så bare with me.
Alla vill vi tillhöra något större än oss själva. Det må vara familj, en partner, religion, Stureplanskulten, what have you. I stort sett alla mina vänner har nu antingen pojkvän, barn eller både och. De få som inte har det är ute och festar varje helg. Och kvar står jag och vet inte vilket ben jag ska stå på. Som en klok kvinna sa till mig, jag är bra på att vara singel, men inte på att vara ensam. Jag är även rätt kass på att festa hela natten. Jag saknar att vara det där självklara sällskapet en lördagkväll, den där personen man ringer först när något roligt händer.
Jag är snart 30 år gammal och vet inte vilken min favoritfärg är. Jag vet inte om en film är bra innan jag fått medhåll. Jag undrar fortfarande om jag verkligen gillade Blonde eller om jag bara tyckte att det var ett utdraget dravel. Och gillar jag verkligen rutigt? Jag tycker så mycket samtidigt som jag är en kappvändare.
Jag är så beroende av vad andra tycker. Jag försöker avvänja mig, vid det här laget har jag fler vändor på rehab än Lindsay Lohan. Men när man har ett beteende som är 20 år gammalt inpräntat i ryggmärgen så görs det inte i en handvändning. Jag antar att man måste tillhöra sig själv innan man kan vara en självständig del i något större.
Var det nånting i det här inlägget som verkade vettigt? Min självrannsakan har en tendens att spåra ur.
Senaste kommentarer