Kund: Vad kostar det här USB-minnet?
Säljare: Det kostar 99 kr, det är nedsatt just nu! *lägger ner förpackningen på disken*
Kund: Ja, nedsatt på disken här! *tycker att han är jätterolig och fnissar förtjust*
Säljare: *påklistrat och nästan äckligt framtvingat leende*
(Det är nästan så jag kommer sakna de här skojarna..)
Varje gång jag tror att jag kommit en bit på väg så gör han något som får mig att inse att jag inte på långa vägar kommit över honom. Messar på min födelsedag. Kikar på min pres på EF, senast idag. Han är så nära i mina tankar.
Jag förstår inte varför jag inte kan släppa honom. Det har snart gått ett år sedan vi gjorde slut. Han har gått vidare. Säger han. Borde inte jag kunna det med? I något skrymsle av mitt hjärta känner jag fortfarande att han är den jag ska vara med.
Tro. Hopp. Kärlek.
Cheferna bad mig komma in på kontoret efter arbetsdagens slut och jag undrade i mitt stilla sinne vad som var i görningen. Inget hade dock kunnat bereda mig på vad som komma skulle.
”Vi blir tvungna att omstrukturera lite och kommer måsta kapa lite i personalstyrkan. Och eftersom du anställdes sist så måste vi tyvärr låta dig gå..”
Knappt var meningen avslutad innan jag kände tårarna trycka på. Och innan jag visste ordet av rann de nedför ansiktet. Sitta och lipa inför cheferna känns ju halvhäftigt. Eller.. ex-chefer to be.
Jag som äntligen hade hittat en plats där jag kunde landa. Där jag trivdes. Dit jag kunde komma och faktiskt le en hel dag, inte känna att ”ååååh, jag vill heeeeeem” utan bara njuta av att faktiskt trivas på jobbet.
Om två veckor är det slut på det. Provanställning betyder ingen uppsägningstid. Byebye trygghet, hello Arbetsförmedlingen och gudsförgätna A-kassan.
Jag vill bara gräva ner mig just nu. Arbetslös igen. Klingar inte som bjällror i mina öron.
Jag har varit en av de lyckligt lottade som under min livstid varit rätt så förskonad från svek. Visst har jag som alla andra fått en och annan kniv i ryggen, och de gångerna har det varit rejäla köttknivar, men utslaget på mina 27 år så har jag nog ändå klarat mig undan rätt bra. Om det sedan är karma, tur eller Guds goda vilja, det förtäljer inte historien.
I fredags förlorade jag någon som jag, under de drygt 6 år som vi varit vänner, ansett vara en av dem närmast mig. Omständigheterna kan jag inte säga speciellt mycket om eftersom jag själv inte förstod ett dyft av vad det var som utspelade sig framför mig på msn. Men tydligt är ju att jag levt i någon slags illusion. Det var tydligt att han inte värderade vår vänskap på samma sätt som jag gjorde. Det obligatoriska undvikandet hade utspelat sig nu några månader och jag har försökt inte lägga in så mycket i det. Det var ju inte första gången. Och han har ju mycket att göra. Självklart fattade jag ju dock hela tiden att det inte var hela sanningen. Och nu såg han ingen ”lösning” annat än att bryta kontakten. Lösning på vad??? Inget har hänt, vi har inte bråkat. Och det han försökte skylla på var bara så småaktigt att jag inte ens fattar hur man kan använda det som anledning. Bottom line; det fanns ingen anledning. Ingen som han ville dela med sig iaf.
Oerhört mycket besvikelse och ilska har strömmat igenom mig de senaste dagarna, alla frågetecken tar små tuggor av mitt förnuft och frustrationen är vissa stunder påtagligt närvarande. Visst kommer jag sakna honom, men först och främst så får en sådan här incident mig att undra, vad gjorde jag för fel? Vad har jag gjort som fick honom att känna att han var tvungen att ”göra slut” med mig, en vän? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag passade inte in i hans liv längre. Vad nu det betyder.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer