Darling

Någonting i Darling är fel. Jag kan inte avgöra om det är manuset, regin eller skådespeleriet men något är väldigt off. De otroligt irriterande och überhypade fiolstroferna råder det dock inget tvivel om. De är inget annat än fel.

Vad försöker regissören Johan Kling förmedla med den här filmen, förutom två otroligt miserabla liv? Försöker han ge det svenska folket en liten kulturchock? För kultur förstår ju inte svenskar om det så örfilar dem.

När filmen kommer till ett mycket abrupt slut är det knäpptyst i salongen. Alla ser ut som fågelholkar. Sofia tittar på mig när vi lämnar salongen. ”Vad var det där? Vad var det egentligen som hände under de där 1,5 timmarna?”

Men ändå, en kopp choklad och en halvtimmes tunnelbaneresa senare känner jag mig berörd. Av vad vet jag inte riktigt men det kanske var just det regissören var ute efter.

För vi svenskar fattar ju inte kultur ens när den örfilar oss.

Det här inlägget skrev jag i söndags i min kalender men har inte skrivit in det förrän nu. Jag ligger hemma förkyld och tycker synd om mig själv. Och jag måste bara slänga in en liten parentes här. Michael Segerström är filmens stjärna, anledningen att se filmen. Så bra.