Jag avgudar Ross Mathews, ni vet den über-gayiga killen som intervjuar kändisar på röda mattan på Jay Leno, nu senast på Oscarsgalan. Han är helt underbar! Missa inte klippet här!
Jag hade inte ens hunnit lämna La Isla innan tårarna började trycka på innanför ögonlocken. Vakterna uppfattade nog detta och släppte snabbt ut mig genom repen. På vägen till tunnelbanan rann de nedför kinderna. Väl på tåget satt jag mest och stirrade ut genom fönstret och såg Stockholmsnatten vina förbi utanför fönstren. Det var länge sedan jag kände mig så ensam.
Inte sedan efter D 2002 har jag varit helt fri känslomässigt. Jag är väl inte det inte riktigt än efter C men jag tänker inte konstant på honom längre, funderar på mitt nästa steg och hoppas och drömmer på vår romantiska återförening. Det kapitlet är över, det inser jag, och därför måste jag hitta något nytt att lägga min energi på. Och hur skönt det än må låta att inte ha känslor för någon, att inte slösa energi på en kille, så känner jag mig otroligt ensam. Åtminstone vissa dagar.
Detta har varit en sådan dag. Mathias har påpekat hela dagen hur grinig jag har varit, med all rätt. Och visst är det så att när p-piller kartan har halvt avverkats så börjar pms-svängarna göra sig påminda. Och visst kan det vara så att jag försöker skära ner på intagen av mina antidepressiva vilket kan göra mitt humör lite instabilt. Så egentligen är det inte så konstigt.
Men det är ändå pissigt att känna sig ensam.
Jag vill skeda.
Blåbär/lime-lättdryck och bacardi är ingen höjdarkombination. FYI.
Jag har gått och blivit en nynnare. En gnolare. Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen med att stå och gnola medan jag knappar in tv-apparater, cd-skivor och digitalboxar i kassan. Är det inte sånt som gamla personer gör? Jag vet att jag tänkt på att min mormor gör det. Hon är en gnolare av hög kaliber. Hmm-hmm-hmm-hmm-hmmmmm.. För det mesta en glad gnolare men ibland, när pepparkaksdegen blir för tunn och gubbarna blir halshuggna så drar hon till med ett rungande ”Jädrans” och gnolandet kommer av sig en liten stund. Men så snart mjöldammet lagt sig är hon igång igen.
Gnolandet brukar för det mesta associeras med ett glatt humör. Kvittrande fåglar, nykära par och allt det där sockersöta på cloud number seven. För mig har det nog blivit ett sätt att lugna ner mig. Att få pulsen under 150 när kön sträcker sig bort till fotbaden och Anitan inte alls vill samarbeta. Då tänker man på mormor, ler och drar något otroligt lamt skämt om gratis produkter utan prislappar så att kunden skrattar. Och så fortsätter man att gnola.
Det finns för- och nackdelar med att ha bestämda jobbkläder. Eller sibauniformen som jag gärna kallar det. Visst är det lite trist att ha samma kläder vareviga dag och att måsta matcha mejk, accessoarer och dylikt med tomterött. Vilket inte alltid är det lättaste.
Samtidigt så behöver jag ju inte köpa trista vardagskläder utan kan använda klädkontot till roliga kläder (läs klänningar, pumps) och kan flasha till det varenda ledig minut. Vilket jag självklart gör. Till och från jobbet. Kortkort och skyhögt i snögegget. Of course. Inget att förlora.
Och så slipper jag tänka. Tänka outfit-tänk. Jag är inte så bra på det på mornarna när jag ska till jobbet.
Jag vill shoppa. Nu tack.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer