Villintevillintevillinte

Nu har jag suttit här och lipat igen alldeles för länge. Vilket kommer resultera i huvudvärk och puffiga ögon imorgon.

Jag vill inte.

Villintevillintevillinte.

Hur fan ska jag kunna släppa honom? Hur fan ska jag kunna det när hela mitt väsen skriker att han är den rätta för mig? Att han är mitt livs kärlek. Allt i mig stretar emot. Hjärnan låser in hjärtat i en mörk håla och säger ”Nu är det dags för dig att chilla, nu tar jag över”. Men hjärtat bankar på dörren. Slår och sparkar och vill ut.

Ska jag lägga allt i Ödets nyckfulla händer?

Och om jag inte kunde få det att funka med honom, han som är det bästa som någonsin hänt mig, hur ska jag då kunna få det att funka med någon annan. Nånsin? Och varför skulle jag vilja det. Alla andra är ju fel. Han är ju rätt.

Jag skulle ju bära något, någon inom mig som var till hälften jag och hälften C. Jag vill inte ge upp den drömmen. Vill inte säga farväl.

Det känns som att jag blivit inkastad i ett parallellt universum. Där inget stämmer. Butterfly effect.

Spola tillbaka.
Snälla.

Tomt och tungt

Det är helt sjukt att tomhet kan kännas så fruktansvärt tungt och smärtsamt.

Moving on

Nu är det verkligen slut. Helt slut. Efter fem månader av back and forth har allt skit till slut trasat sönder för mycket och det går inte att laga. Jag älskar honom, kommer alltid att älska honom. Det finns ingen som han. Jag hoppades och trodde verkligen att det skulle vara vi resten av livet. Bebisar, radhus och Goffe-bil modell större.

Drömmen gick i kras.

Jag måste gå vidare.

Nästa hållplats; Stockholm.