Lost in Translation går på ettan nu. Bill Murray och Scarlett Johansson i en sån där härlig, mysig, normal och samtidigt helt skruvad historia om att bli sedd. Me löööv.
Är det lite fjortisvarning om man blir alldeles fnittrig när man ringer och röstar på Markus och han svarar ”Tack för din röst ikväll! *hårdrocksvrål*” i luren?! *hihi*
IHM var inte för mig. Alldeles för pretentiöst och för många välkammade Östermalmspojkar. Så fort jag klev in i rummet och möttes av alla kostymtyper med portföljer så kände jag att jag var ute och cyklade. Prestationsångesten låg som en klump i magen hela mötet. När sedan ordet ekonomi nämndes en sisådär femti-elva gånger så var det spiken i kistan.
Jag vill gärna vara en sådan där välutbildad akademiker med en fin portfölj och en fin examenslapp att hänga på väggen. Men det är jag inte. Det är bara att inse. Jag är, som Mathias skulle uttrycka det, en flummig estet. Fast en ganska glammig estet. Men definitivt ingen akademiker.
Satte mig idag på infoteket och kollade upp lite andra utbildningar. Det finns väl litegrann här och där som låter intressant. Men engagemanget vill inte infinna sig. Glöden som borde finnas, som får mig att vilja åstadkomma någonting är bara inte där.
I'm slipping. Ångesten tar upp alldeles för stor del av mitt liv.
Jag har alldeles för många frågor just nu. Nästa vecka får jag förhoppningsvis några av de svar jag behöver för att kunna fatta några beslut och sluta springa runt i cirklar.
Så var det dags för högskoleprovet imorrn. Jag kan inte påstå att jag är jättetaggad. Det känns dock rätt skönt att min framtid inte är beroende av det här provet, jag ska ju inte ens söka till högskola inom en snar framtid. Men jag har ju redan pyntat för provet, så då kan jag ju lika gärna göra det.
Det är en sån dag igen idag. En sån ”vad-fan-ska-jag-göra-med-mitt-liv” dag. De dagarna verkar onekligen dyka upp efter en orolig natts sömn med alldeles för mycket mardrömmar. Det jobbiga med mina mardrömmar är att de är så verkliga att de lika gärna skulle kunna varit det. Vi snackar inte monster eller ormar i sängen (jag har dock haft den *brr*) utan helt enkelt att mina vänner är otrevliga mot mig, att jag står och gråter mitt i ett rum fyllt av mina vänner och ingen bryr sig. Alla bara rycker på axlarna, typ, ”du förtjänar inte bättre”. Huvva.
Jag älskar limpmackor med korv. Mums.
Så var man på väg hem från huvudstaden igen då. Tillbaka till Sveriges framsida igen. Eller baksida. Beroende på vem du frågar.
Jag är så trött, men nu har jag faktiskt betalat för två timmars internet och då ska det utnyttjas!
Varför blir alltid spontana fester roligast? I tisdags åkte jag och Soffis hem till Jenny som precis kommit hem från sin Asien/Europatrip för att äta tacos, dricka vin och snacka skit. Runt niotiden mötte vi upp Mathias i Gamla Stan och efter ett besök på Engelen där medelåldern var en generation för gammal (”Det här kommer vara vi om 20 år!!”) och ett ångestfyllt återseende av en specifik trummis, så hamnade vi på Kvarnen vid Medborgarplatsen där vinet flödade samtidigt som vi funderade på Soffis eventuella pedofiliska drag (”Lammkött!”).
Det blev en galen natt med alldeles för lite sömn och livsnjutande på hög nivå. And we like it.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer