Som en krossad spegelbild

C blockade mig från sin MSN igår. Han klarar inte av att se mig logga in, se mina meddelanden bredvid mitt namn, att vara så nära men ändå så långt borta. Jag gjorde det härom dagen. Jag blockade honom inte utan jag tog bara bort honom från min kontaktlista, han hade fortfarande mig kvar. Så igår dök han upp och frågade hur det var med mig. Mitt statusmeddelande ”NOT in the mood for love” hade tydligen fått honom att undra om allt var okej. Så jag addade honom igen. Big mistake. Hans bild dök upp i meddelandefönstret, bara det sköt pilar genom min rygg. Hans ord stack som knivar. ”Jag mår skit rent ut sagt”. ”Jag kan inte sluta tänka på hur vi hade det”. ”Du har sårat mig så otroligt att jag inte ens vet om jag kommer få ordning på mig själv igen”. När han loggade av så grät vi båda två. På var sin sida internet, i säkerheten bakom var sin dataskärm. Och jag känner mig mer otrygg än någonsin.

Trygghet är inte ett ord som existerar i M's värld. Ett felsteg och man är ute i kylan. Jag trodde igår att jag var det igen. Tydligen så missförstod jag, jag var bara ute i hallen, inte hela vägen ut. Men den lilla trygghet jag fick av orden ”det är dags att du börjar ta mig för givet” försvann. På något sätt känner jag att jag förtjänar det. Jag har lyckats såra mer det senaste halvåret än vad jag någonsin trodde att jag var kapabel till.

Samtidigt är detta precis vad jag behöver just nu. Enkelhet. Så länge man håller känslorna på avstånd så kan man inte bli sårad. Right? So please, spare me the lectures. Jag har tillräckligt mkt i huvudet som det är.