Studenter
fredag, 9 juni, 2006
1 kommentar
Jaja. Jag fattar. Ni har tagit studenten. Ni har varit närvarande i tre år. Fy fan va ni är bra.
Grattis. På måndag är ni arbetslösa.
Bitter? Jag? Hur kan du tro nått så dumt.
Jaja. Jag fattar. Ni har tagit studenten. Ni har varit närvarande i tre år. Fy fan va ni är bra.
Grattis. På måndag är ni arbetslösa.
Bitter? Jag? Hur kan du tro nått så dumt.
”Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.”
Jag gillar det nya jaget! Upp i ottan! Eller.. jaja.. nästan iaf. Med tanke på att jag konstant sov till 12 innan så är det rätt stort att vara uppe innan nio! Dagen blir som så mycket längre!
Idag ska jag ned till Bostäder igen och bevisa att jag har en inkomst, med hjälp av ett fint litet intyg från Försäkringskassan. Sedan blir det förhoppningsvis kontraktsskrivning. Och sen? Ja, det nya livet antar jag.
Imorrn gifter Jessica sig. Och samtidigt tar jag ett enormt steg åt helt fel håll. Eller så kanske det bara är en liten omväg. Vi hoppas på det sista.
UPDATE! Å just ja, jag måste ju ner på stan och spana på alla studenter! 🙂
Vem kunde ana att det var en sådan hjärncellknäckare att få ihop en flyttkartong?? ”Vik bottenflappen över sidflappen och sedan vikar du den andra sidflappen över den första.” Skitlätt eller hur?
Uuuuhhhh.. va?
Och så måste du riva sönder lite. Jahaaa.
Nu har jag lyckats få ihop en iaf. Så nu har Puzzi en ny lekplats.
Jag köpte flyttlådor idag. Shit va dyra de är. Men ärligt talat så iddes jag inte kuta omkring på en massa ICA-butiker och jaga banankartonger. Så det blev 5 ”riktiga” flyttkartonger på EKO (världens bästa affär) för 100 riksdaler. Lathet har sitt pris ibland. Och skoskav med för den delen. Visst, skorna är gudomliga, men christ vilken brännsula man får efter en dag med dem.
Jag ansökte om min första praktikplats idag. Vill inte säga mer ifall det inte går i lås, men jobbet passar mig som hand i handske! Eller fot i stilletto.. 😉 Det ska bli så underbart skönt att ha något att göra på dagarna!
Tidigare idag kändes det helt okej att börja packa. Böcker, lite kläder, kanske börja smått på köket. Och nu sitter jag som paralyserad. Kroppen vill inte alls samarbeta. Som att den vill säga att ”Nä, var ska du nånstans? Du stannar här!”.
Jag har som tänkt hela tiden att det inte är så viktigt om jag glömmer något, jag kan ju hämta det senare. Eller, i bästa fall så finns det kvar om jag får komma tillbaka. Men tänk om jag inte får det. Tänk om this is it. Illamåendet kommer tillbaka direkt. Tänk om det aldrig blir vi igen… Inget stämmer i den versionen av framtiden.
En dag i taget. Först jag, sen vi.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer