Den som aldrig blev
onsdag, 31 maj, 2006
4 kommentarer
Jag raderade precis ett av de jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit. För att hon är inte värd det. Saker är aldrig vad de verkar vara.
Jag raderade precis ett av de jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit. För att hon är inte värd det. Saker är aldrig vad de verkar vara.
Inatt var drömmen bättre än verkligheten. Det är den aldrig annars. Annars så blir jag förföljd, eller är naken, eller så är mina vänner elaka.
Inatt höll han min hand. Kysste mitt ansikte. Sa att allt skulle bli bra och att kärleken skulle övervinna allt.
Och så vaknade jag. Till mardrömmen.
Jag ska fota på Jessicas bröllop nästa helg och hon skickade precis ett mail med bilder som ska funka lite som inspiration. I varenda bild ser jag mig och C. Lyckan som vi kände. Ilskan som brinner nu. Besvikelsen som försurnar. Kärleken som fortfarande finns kvar.
Nä. Jag kan inte skriva om något annat. Jag hoppas fortfarande. Även om jag nu kanske mer insett realismen i det hela och anmält intresse på andra lägenheter. Jag vill inte tynga ner honom, vara i vägen för honom. Men fan va jobbigt det är att vara honom till lags när varenda cell min kropp skriker ”jag vill inte!!” och ”det ska inte vara så här!!”.
Jag undrar fortfarande när jag ska vakna ur mardrömmen.
Det gör nog han med. Förlåt mig.
Det regnar och jag saknar. Och solen kikar fram och jag längtar. Det regnar och solen skiner och jag gråter. Och jag försöker förstå skillnaden mellan att sakna och längta. Och allt gör ont.
Nu har jag köpt gardiner. Ska sy, alldeles själv. Och så ska vi tapetsera i köket. Och spackla. Spackla först.
Alla dörrar är plötsligt öppna för mig. Och jag vill bara stanna kvar inne. Med honom.
Frukost tillsammans med ”Supernanny” på fyran. Finfin förmiddag hemma hos mamsen. Alla är borta på jobb eller skola så jag och Kurt roar oss själva.
Det blev inga gardiner eller tapeter igår, istället blev det laptop och ett besök hemma hos morföräldrarna. Mormor tryckte i mig pannkakor och berättade krockhistorier. Och så var vi och tittade på Annas folkracebil, den lilla tösen ska börja rejsa! Illgul, utan säten och bälten och lite skamfilad, men hon var totalt överlycklig. Norrlänningar ända in i ryggmärgen, det är vi det.
Det går inte en minut utan att jag tänker på C. Jag försöker ha tålamod och ge honom tid för sig själv. Kanske kan han hitta en plats i sig själv som fortfarande vill leva sitt liv med mig. Efter att ha sett ”Supernanny” vet jag ju allt om barnuppfostran. Det är säkert.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer