Bloggflöde - Sida 392 av 635

Hemvändarhäng

måndag, 23 december, 2013 Inga kommentarer

Något av det allra bästa med att åka hem till Norrland över julen är att man får tid att hänga med de där bästa från förr. De där som man träffar alldeles för sällan men som ändå fortfarande har en alldeles speciell plats i ens hjärta.

Hemvändarhäng

Jessica, Maria och jag har känt varandra sedan högstadiet och de är fortfarande två av de där inte jättemånga personerna som man kan vara helt och fullt sig själv med. Den något bröliga, asgarvande, lite pinsamma personen. Och de gillar en ändå. Det är som fint tycker jag. Och så pratade vi barnuppfostran och tonårsminnen och jobb och allt det där viktiga och oviktiga i en salig blandning.

Hemvändarhäng

Vi gick på Public i Övik och åt plankstek och någon slags chokladsak i champagneglas. Sedan gick vi och tog en öl på O'Learys och Maria ville bara ha cashewnötterna så spred ut alla nötterna på bordet för att hitta dem. Så kan man också göra.

Hemvändarhäng

En himla fin kväll med några av de bästa personerna.

I can. I will.

söndag, 22 december, 2013 Inga kommentarer

Träningen. En av de saker som jag ser mest fram emot just nu. Jag älskar hur beroendeframkallande det har blivit och jag älskar den samhörighet man på något vis får med vänner som tränar. Man peppar och hejar på, man byter tips och man tränar ihop. Utan Carin (min brandis-PT, min hamn i stormen), Erica och Sara hade jag nog inte alls tränat lika mycket och bra som jag gör nu.

Dead lift!

Det blir en del gruppträningspass men på sistone har det blivit mycket mer funktionell träning, crosstraining och styrketräning. Och jag har äntligen bemästrat den jävulusiska tekniken för marklyft! Det är något så härligt med att kunna lyfta riktigt tungt! Jag har inte gjort det så många gånger ännu men är ”redan” uppe i 70 kilo! Jag tycker det är ganska bra. Men målet är ju så klart tresiffrigt.

Om du vill läsa mer om marklyftsteknik så har Sofia på Upp och Hoppa en finfin skola på sin blogg!

Tabata

Jag har också funnit den underbara tjusningen i att skapa sina egna cirkel/tabatapass. Att kunna utgå ifrån vad man är bra på alternativt behöver stärka upp sig på. Dock är jag fortfarande lite rookie på det så passet jag satte ihop för idag visade sig vara lite av en axeldödare. Jag körde tre sets men kastade runt vissa övningar för att inte axlarna skulle brinna upp. Whatever works!

#TrainLikeAGirl

Firar jullov på Daphne’s

onsdag, 18 december, 2013 4 kommentarer

Östermalm är inte riktigt den del av Stockholm jag är mest familjär med. Stureplan med tillhörande infriade mentalitetsfördomar har gjort att jag mest håller mig på den Södra sidan av staden. Men detta blev det ändring på idag när Sara och jag skulle fira att vi överlevt det första kalenderåret som egna företagare!

131218_04

Sara tog med mig till Daphne's, en alldeles ljuvlig liten restaurang på Artillerigatan. De kallar det själva för ett ”bistrofierat vardagsrum” vilket jag bara kan skriva under på. Charmigt slitna clubfåtöljer, träpaneler, vansinnigt mycket speglar och tegelväggar ger exakt den här inbonade känslan som jag älskar att befinna mig i när jag går ut. Man går ut men känner sig som hemma, typ. Plus att jag älskar känslan av kvartershak där alla känner alla och har gått dit i alla tider. Det här stället har öppnat mina ögon för ett annat Östermalm. Det är en bedrift.

Där bjöds det på Aviation, den bästa drinken.

Sara drack bubbel och såg sådär fotomodelligt gorgeous ut.

Och så fick jag en råbiff som hur fint de än presenterade den såg skitäcklig ut men var skitgod. Och pommesen smakade Frasses på 90-talet. Och det är en komplimang.

Och nu är det jullov! Fast jag kommer jobba lite ändå. Det är väl lite så när man älskar sitt jobb.

Hur mycket mer än blodiga handleder ska behövas för att tas på allvar?

onsdag, 18 december, 2013 Inga kommentarer

I morse läste jag i Metro om Jenny som skickades hem från SöS utan varken medicin eller psykologkontakt efter att ha skurit sig själv i handlederna med att laxkniv för några månader sedan. Det är vidrigt. Och helt oförsvarbart.

Jag mår illa när jag läser sådant. Hur kan det fortfarande, efter så många år av ökade depressioner och människor som lider av svår ångest, finnas folk som ifrågasätter en person som mår så dåligt att de skär sig själva i handlederna? Hur kan det fortfarande vara så att fysiska sjukdomar får så mycket mer utrymme och respekt än psykiska? Jag skar mig själv i handlederna, för många år sedan, det är inget man gör i en handvändning. Det krävs rätt mycket för att trycka till. Det är nog det tydligaste och starkaste ropet på hjälp som jag gjorde under hela tiden jag var deprimerad.

Men jag fick hjälp. Efter att ha gått hos en sjuksköterska med ”samtalsstöd” under några månader fick jag med ärr i handlederna äntligen komma till en psykolog. Fick jag medicin och togs jag på allvar. Fick jag riktig hjälp. Jag var 24 då och jag hade en pojkvän som stöttade mig. Om inte han funnits så undrar jag om jag hade funnits idag. Hade inte han tagit hand om all markservice så att jag kunde ta hand om mig själv, så att jag kunde insistera om att få hjälp, då vette fan vad som hänt.

Att man fortfarande måste vara stark för att få vara svag, det är bisarrt. Vad händer om man inte har orken att tjata om hjälp? Vi måste ta dessa problem på allvar. Vi kan inte sopa pyskisk ohälsa under mattan längre.

Det handlar inte om överdramatiska typer som vill ha uppmärksamhet. Det handlar om trasiga personer som kämpar för sitt liv och ber om hjälp. Lyssna på dem. För alla skriker inte lika högt som ett sår i armen. Och då kan det vara för sent.