Börjar semestern med elak magkatarr och denna syn på vardagsrumsgolvet. Så går det när man lämnar små, små sladdar framme. De festas upp av en viss katta. På inköpslistan idag: ny handsfree och ny mobilladdare.
Minns ni när jag sprang tre minuter och var helt überstolt? Det är ganska precis en månad sedan och på min morgonrunda i morse så dubblade jag det lilla rekordet. Sex minuter! Det här är ju fantastiskt, snart springer jag maraton! Ja, eller, vårruset kanske i alla fall?
Klockan är tjugo över åtta och dagens styrkepass är även det avklarat, även om det var något plågsammare idag med tanke på träningsvärken som har parkerat i mag- och rumptrakten. Nu blir det hopp i duschen och iväg till jobbet, bara två dagar kvar nu, sedan blir det fyra härliga veckors semester!
Jag vet att jag säger det efter varje gång, men gårdagens PT-pass var det tyngsta hittills. Helene körde skiten ur oss något så kopiöst att Karro såg ut som ett spöke och fick gå ut och ta luft efteråt. Själv darrade jag som ett asplöv efter jag klev av cykeln där i slutet. Men även fast jag gnäller ibland så älskar jag varenda sekund av vår tid med Helene.
Innan jag började träna med PT så förstod jag inte riktigt poängen. Det var väl bara att lära sig maskinerna och sedan köra på, varför skulle man betala en massa pengar för att någon ska säga åt en vad man ska göra? Men nu är jag frälst. Helene är Messias.
För det första, att ha någon som vet vad hon gör med sig är alltid tryggt, man kan ställa frågor om teknik och dylikt när som helst. När man får ont vet hon om det är ont som betyder att man måste lugna sig, eller ont som man kan ta sig igenom. Hon sätter ribban för att hon vet vad jag klarar när jag inte ens vet det själv. Och hon höjer den varje gång, för hon vet att jag blir starkare. Hade jag varit själv hade jag inte gjort 15 reps, då kanske jag hade gjort 10. Jag kanske inte lagt på tillräckligt mycket vikter. Och Gud vet att jag inte hade stått på den där förbannade cykeln i tre intervaller när jag ville dö efter en. Men jag klarade av det. Hon pushar mig förbi mina gränser och får mig att inse min potential. Hon utmanar mig när jag själv inte vågar.
Med två träningstillfällen kvar så har jag nu grav separationsångest. Hur ska jag klara det här själv? Hade jag haft pengarna så hade jag tränat med Helene en gång i veckan i resten av mitt liv. För jag mår så himla bra just nu. Jag är stark, glad och pigg. Och trots att matmotivationen kanske inte är på topp nu så är PT-timmen min favorittimme på veckan. Vem trodde att man kunde älska blodsmak i munnen så?
Sju på varje sida. Upp och ner i plankan. Jobbigt? Det kan man säga.
Medan den ena gjorde plankan gjorde den andra detta. Det sved efter ett tag.
Intervaller 1 min löp/30 sek vila med ökning varje intervall. Vi sprang så fort att vi blev suddiga.
Sedan var det den förbannade cykeln. Om jag ser död ut är det för att jag nästan var det.
Nu är det klart! Från september och tre månader framåt kommer mina vykort komma från den här gatan. Grand Street btw Elizabeth & Mott. Där kommer jag att bo. Min temporära adress. I New York. Kan ni fatta? New York. Jag kan inte ens fatta det än. Och nördig som jag är så har jag såklart redan vandrat kvarteret runt på Google Maps. Lokaliserat bageriet under lägenheten och det lokala apoteket. Och här sitter jag och chattar med min nya rumskompis. Lina. Om galleriöppningar i Chelsea och om att cykla över Brooklynbron. Det känns helt galet magiskt.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer