Den där självkänslan igen

Jag fortsätter vara djup.

Det var när jag stod där på dansgolvet och stirrade ner i golvet utan att förmå mig titta på killen som stod framför mig som jag insåg det. Min självkänsla hade slagit i botten. Jag vågade inte ens titta på honom med rädsla för att hans ögon skulle bränna hål i mig och han skulle se rakt igenom mig. Se att jag var ful, tjock, tråkig och tramsig. Eller inte se mig alls utan titta rakt förbi mig och på tjejen som stod bakom mig. Hon som var mycket snyggare, smalare, smartare och roligare. Det spelade inte så stor roll vem tjejen var, det kunde varit vem som helst. För alla var bättre än jag.

I min prestationsyra hade jag helt glömt bort mitt eget värde, det värde som inte var kopplat till vad jag gjorde utan den jag var. Trots att jag visste precis vad självkänsla var, jag hade till och med skummat igenom boken, så missade jag helt när den störtdykte. Visst, det är många år sedan den var på topp, men att den verkligen skrapade havsbotten hade jag totalmissat.

Jag önskar att jag kunde skriva att ovan händelse var för flera år sedan och att jag sedan dess byggt upp en magnifik självkänsla. Men du skulle jag fara med osanning. Det här var ungefär för en månad sedan.

Jag undrar när och var det blev så här. Jag undrar om skiten hänger kvar ända sedan högstadiet då jag var en hackkyckling och rent ut sagt en tönt (detta var innan det var coolt att vara töntig. Det var bara töntigt.) och fick dagligen veta att jag fan inte skulle tro att jag var något. Så jag gjorde inte det. Sjukdom, jobbiga förhållanden och svek har väl också gjort sitt längs vägen.

Man skulle kunna tro att jag växt up. Att jag vuxit in i mitt eget skinn och nu, när jag närmar mig trettio, är tillfreds med mig själv. Och till viss del är det så. Men än idag känner jag mig klumpig och tafatt och felplacerad i många sociala situationer. Det är väl därför humorn har blivit mitt vapen. Jag är den roliga tjejen. Jag får dem att skratta med mig istället för åt mig. Gömmer mig bakom mina roller och jag spelar dem väl. Fy fan vilken insikt jag precis kom till. Och inte en speciellt upplyftande sådan. Hela jag är en bluff, utan att jag ens varit medveten om det. Eller har jag det? Är det därför jag är så rädd att bli genomskådad?

När jag började skriva tänkte jag avsluta med att jag idag faktiskt vågade titta en kille i ögonen och nästan småflirta lite. A small step for mankind but a big leap for me. Men det här inlägget slutar på ett helt annat ställe än där det började. Tankarna snurrar ännu mer än innan. Kanske överdriver jag, kanske slog jag precis huvudet på spiken. Det återstår att se.