tisdag, 22 juli, 2014
10 kommentarer
Jag jobbar hemifrån idag och tack vare den galna värmen så glider jag omkring hemma i bara underkläderna. När brevbäraren plingar på dörren drar jag bara på mig en ytterkappa och öppnar dörren för att ta emot paketet.
DÅ passar unga fröken Leia på att smita ut! OCH turligt nog (för henne) så var även porten öppen så hon kunde glatt ge sig ut i världen helt utan några hinder och band.
Jag panikar så klart, slänger på mig tofflor och hinner få med kopplet och ränner iväg i min ytterkappa (och enbart underkläder under). Låser inte dörren, tar inte med någonting förutom kopplet.
När jag kommer ut på gården står Leia glatt och kissar i en rabatt men när hon ser mig galopperar hon iväg och undviker med nöd och näppe att bli påkörd av en bil när hon springer rakt ut i vägen i sin rymningseufori.
Sedan följer en flera kilometer lång följa John-jakt. Hon saktar ner, sniffar i en buske, kissar lite, men så fort hon ser mig ser det nästan ut som att hon lyser upp och ska leka, för då ränner hon iväg åt motsatt håll, snabbare än blixten. Eftersom vi inte har tränat inkallning ännu så har mitt desperata (men käcka) ropande av hennes namn ingen som helst effekt på henne utan hon fortsätter bara springa. Som fd gatuhund är hon inte heller rädd för någonting utan ränner helt sonika ut i trafiken.
Här någonstans undrar jag lite var i helvete allt folk är, de där som alltid annars är ute? Det vore ju fint om någon kunde fånga in henne framför mig. Jag promenerar/småspringer/löper efter henne, noga med att sakta in och se helt nonchig ut när jag väl ser henne, inte lika kul att springa då. Men hon fortsätter med katt och råtta-leken. Stannar upp och preeciiis när jag nästan är framme så springer hon iväg igen. Över vägar och en lååång stund längs med Värmdövägen som är en rätt så starkt trafikerad väg.
Efter ungefär en kvart lyckas jag tränga in henne i ett hörn på en parkering och lyckas haffa henne och få på henne kopplet. Sedan följer en lika lång promenad tillbaka, med tårar brännande bakom ögonlocken, i en jävligt varm ytterkappa på en jävligt varm dag och känslan av att ”nähä, inte ens hunden vill hänga med mig”.
Nu förstår jag vad föräldrar menar när de säger ”jag är inte arg, jag blev bara så jävla rädd” till sina busiga ungar. För rädd var jag. Jävlar vad rädd jag var.
Inte alltid så gullig och beskedlig…
Senaste kommentarer