#hmriot – Del 2. Svaret. Och om självkänsla, skam och att vara ”onormal”.

Mitt brev till H&M igår fick en rasande fart. När Nyheter 24 intervjuade mig, delningarna började närma sig 250 och folk började höra av sig och säga att deras vänner i Finland, som jag inte har någon aning om vem jag är, spred det på Facebook, så blev jag lite stolt. Och lite rädd. Men mest bara glad för att jag skrivit något som fastnat hos folk. Något som engagerat och berört. Jag fick en oerhörd respons och #hmriot tog fart på twitter. Kvinnor vågade berätta om den här sjukt jobbiga känslan som det innebär att inte få på sig ett plagg som man vill ha. Om skammen. Om känslan att vara fel. Jag vill tro att jag tog fram det modet i dem.

Men jag kände också att det var många som missförstod. Som tyckte att jag bara var en gnällig tjockis som skulle sluta äta. Då skulle jag ju komma i kläderna. Problem solved. Men det är ju här problemet egentligen börjar.

Och svaret jag fick av H&M i kommentarerna var ju mer av ett skämt. De svarade inte ens på frågorna.

Hej Linda, tack för dina synpunkter. Våra kunders feedback är viktig för oss för att vi ska kunna bli bättre.

Det var tråkigt att höra att du inte känner dig välkommen som kund hos oss, vilket inte alls är vår avsikt. Vi vill kunna erbjuda ett brett sortiment som tilltalar så många av våra kunder som möjligt. På damavdelningen går våra storlekar i de flesta fall upp till 44-46, samt vårt koncept H&M+ som finns från storlek 44 och uppåt.

Trendkonceptet finns på ett litet antal utvalda butiker på samtliga våra marknader. Vi följer vår försäljning noggrant och ser tydligt var efterfrågan finns. Dessutom så gör vi regelbundet kundundersökningar för att lyssna på våra kunder och resultaten matchar det utbud som vi idag har i butik. Dock utesluter vi inte att det i framtiden kan komma att se annorlunda ut.

Med vänliga hälsningar
Håcan Andersson
Presskontakt, H&M

Så nu ska jag försöka förklara vad det här handlar om för mig. Så att ni förstår vad jag menar när jag säger att H&M har en del i detta och ett ansvar.

Jag har alltid haft bra självförtroende. Jag vet att jag kan saker, att jag är smart och en bra tjej. Men så länge jag kan minnas har jag haft dålig självkänsla. Trots att jag kan saker och är en intelligent och bra människa så har jag aldrig känt mig värdig. Mitt värde har alltid varit direkt sammankopplat till min kropp. Och jag har alltid varit en stor flicka. Även i perioder då jag fått höra att “gud va smaaal du har blivit” så har jag ändå dragit minst en storlek 44. Och det är här H&M kommer in.

När jag står hemma framför spegeln tycker jag om min kropp. När det inte finns något i närheten som definierar den. När den bara är som den är. Då gillar jag den skarpt. Den är kurvig och mjuk och stark och den funkar precis som den ska. Jag kan se på mig själv i spegeln och i själen känna att “det där är banne mig inte så pjåkigt”.

Men så fort jag kliver in i en butik, i det här fallet H&M, så blir jag dömd. Jag får på en gång veta att jag inte hör hemma där. Jag är onormal. Jag passar inte in. För jag får inte på mig de storlekar som där erbjuds. Jag känner omedvetet att jag borde skämmas för att jag inte har kontrollen över mig själv för att kunna banta ner mig till en storlek 42. Det är signalen som H&M skickar ut. Ibland försöker jag prova. Ibland har jag till och med köpt en kavaj som jag inte kan stänga. För att passa in. Men vet ni vad, det är faktiskt rätt trångt för både kropp och själ med för små kläder. Och en rolig shoppingtur med kompisarna slutar i ångest och förnedring.

Jag kan separera mig från retuscherade bilder på modeller och sjukligt smala skyltdockor, jag vet att de bara är fiktion och att jag aldrig kommer se ut så. Även fast de är en del av ett större problem så är de inte min verklighet. Men när jag inte kan ha kläder som Sveriges största klädkedja erbjuder, det är min verklighet. Och den har hjärntvättat in min dåliga självkänsla i mig i hela mitt vuxna liv. Jag har bara inte insett det tidigare. Jag har varit så förblindad av skammen av att vara stöpt i “fel” mall.

Men, säger många, gå ner i vikt då (jahaaaa, var det bara DET jag behövde göra?). Men tänk om jag inte vill banta ner mig till en storlek 42 då? Tänk om jag gillar den jag är? Eller om jag bara, av olika anledningar inte prioriterar kampen som det innebär att gå ner i vikt? Är det upp till H&M att avgöra det åt mig? För like it or not, men de sätter en standard för vad som anses vara “okej” och “normalt”.

H&M säger att det kontinuerligt gör undersökningar mot sina kunder för att se var efterfrågan finns. Det är lusigt, jag var medlem i säkert 10-12 år och fick aldrig frågan om jag ansåg att det borde finnas större storlekar. Och dessutom, de som har större storlekar kan ju inte vara kunder hos dem eftersom de inte får på sig kläderna. Är ni med på momentet 22? Det finns en marknad. Men det är inte det det handlar om i slutändan heller.

Jag vill att vi höjer blicken bortom tomma argument om försäljningssiffror och efterfrågan, för det här är större än det. Vad vill vi lära våra barn? Vem tänker förklara för Stina, 17, när hon går där bland kläder hon inte kan ha (men vill ha) att H&M inte anser att hon är värd att passa in, bära snygga och trendiga kläder, för att hon råkar vara en storlek 44? Att hon ska förpassas till ”skamhörnan” där kläderna är gjorde för någon som vill vara osynlig. Vem tänker ta ansvar för generationers förlorade självkänsla? Jag anser faktiskt att H&M borde finnas bland dem som förklarar det. Som tar ansvar för det. Och “utbud och efterfrågan” duger liksom inte som svar.

Mitt syfte här är inte att H&M ska göra sin trendkollektion i större storlekar, det kommer de aldrig att göra, det fattar jag med. Mitt syfte är att vi ska våga prata om det här. Vi och klädjättarna. Om den här otroligt störda biten i vårt samhälle. Och att det inte ska vara skamligt att vara av en storlek som går över 44.

Skammen slutar här.

Läs mina andra inlägg om #hmriot:

– Del 1 – Öppet brev till H&M’s Chefsdesigner Ann-Sofie Johansson
– Del 2 – Svaret. Och om självkänsla, skam och att vara “onormal”.
– Del 3 – Reaktionerna
– Del 4 – ”Vi vet att vi har ett ansvar.”