Och tillbaka igen.

Jag har spenderat hela dagen idag i soffan/sängen. Är det någon som egentligen är förvånad?

Jag blir så fruktansvärt besviken på mig själv, speciellt som igår var en så bra dag, i det stora hela. Och så ser jag att ni ”gillat” inlägget nedan och känner som att jag inte bara gör mig själv besviken utan även alla runt omkring mig. Att folk börjar tröttna på mitt gnäll och att jag är så opålitlig. Jädra bergochdalbana. Jädra skräp.

Inte nog med det, jag börjar även tappa rösten. Ett rejäl förkylning på det här precis inför att Tristan kommer på besök från NYC, det är väl precis vad jag behöver.

Sådär. Nu ska jag sluta gnälla. Upp i sadeln imorrn igen bara.

Upp i hamsterhjulet igen.

Okej. Planen var att köra en heldag idag och sedan vara hemma imorgon. För det är ju som bekant hela grejen att ta sig utanför dörren som är där det tar emot mest. Men nu gick det inte riktigt enligt planerna.

Lagom till nio, då jag egentligen skulle suttit vid mitt skrivbord, kravlade jag mig ur sängen och sedan gick morgonrutinerna i ultrarapid. Knäna skakade på vägen till bussen och när tunnelbanechaffisen ropade ut ”Mariatorget” (jag åkte ett gammalt tåg från förra sekelskiftet) så gick det en ilning längs med ryggraden. Och inte den bra sorten. Lagom till lunch var jag på plats på kontoret.

Dock väl inne på kontoret så har det gått ganska bra. Så länge ingenting går mig emot utan jag bara kan beta av mina uppgifter så går det mer eller mindre galant. Det är när det kommer käppar i hjulen (vilket det gör förvånansvärt ofta) som jag blir stressad som en labbråtta och börjar hyperventilera så smått. Vid ett tillfälle fick jag låsa in mig på toan för att lugna ner mig.

Men all in all så har det nog faktiskt gått ganska bra. Nu måste jag bara göra om det imorgon igen.

Men nu får det räcka för idag. Nu ska jag fira med att äta en bit mat med en skäggig man. Det ni.

Nästan som ny.

Jag vet ärligt talat inte varifrån kraften eller motivationen kom, men innan jag visste ordet av så stod jag på alla fyra och skrubbade golvet i badrummet. Och dammade hela lägenheten. Och dammsög och våttorkade och diskade och sydde och lagade köttfärssås. Jag fick nog mer gjort under dessa fem timmar än vad jag gjort de senaste fyra veckorna. Och tur var väl det för min lägenhet stod på gränsen till totalt förfall. Men nu luktar hela lägenheten såpa och jag är mätt och glad. Mycket win.

Imorgon ska jag börja jobba igen. Halvtid i två veckor och sedan får vi se. Jag hoppas verkligen att jag är redo. De senaste dagarna har ångestattackerna hållit sig i skinnet så jag håller tummarna. Men just nu är jag mer eller mindre livrädd.

En helg.

Även fast jag inte lämnat lägenheten sedan i fredags kväll så har jag haft en himla fin helg. En sådan där helg då man bara ligger i soffan med vänner och snackar skit, äter gott och är avslappnad och otvungen. Precis vad jag behövde. Lite så här såg det ut.

I fredags kom lillasyster Andrea förbi, långt uppe ifrån Gällivare. Jag har inte sett henne på alldeles för länge så det var himla kul. Vi pratade om den spännande framtiden, åt tacos och fredagsmyste.

Silver var också med. Men det hade Andrea som vanligt glömt bort så hon toksnörvlade hela kvällen på grund av sin allergi. Men hon dog inte. Det tycker jag var en himla tur. Sedan på lördagen åkte hon vidare till Borås och pappa.

På lördagen kom fina Carin på besök.

Hon hade med sig hembakt olivbröd och yoghurt och fruktsallad som vi dukade upp på balkongen.

Solen sken och vi pratade pojkar och livet och pojkar och livet. Och så lite mer pojkar.

Och där satt vi på balkongen tills solen försvann och då förflyttade vi oss till soffan.

Och så kom kvällen och då lagade vi pastasallad och kladdkakemuffins och tittade på film och hade det gott. En tokfin heldag med en lika tokfin vän.

Från ångest till awesome på 12 timmar.

Torsdagen började på sedvanligt vis med en fyra timmar lång startsträcka. Lagom till finaste Emma kom med frukost tog jag mig dock samman och duschade och gjorde mig representabel.

Inte nog med att vi fick scones och juice och annat mums till frukost, Emma hade även tagit med sig minicupcakes. Små, ljuvliga bitar av kakhimlen, det kan jag intyga. Och så pratade vi bebisar (hon ska tydligen skaffa sig en sådan) och ångest och livet och sånt.

Sedan tog jag mig samman (läs: Emma tog mig samman) och begav mig utanför dörren för första gången på alldeles för många timmar (läs: dagar). Bleckan hägrade och många fina var där. Bland annat PA och Micke som såg halvnöjda ut med kvällen. Sedan fick de öl, då gick det bättre. Och så var finaste Silje i stan så vi fick kramas. Det var härligt.

Och så fick jag träffa Martin för första gången. Han hade den finaste tröjan på sig (om ni missat det så gillar jag män med skägg). Och så drack vi öl och skrattade och pratade strunt och sedan hamnade jag i en dubbelsäng stor som ett hav där jag drack Gin och pratade om livet. Och sånt. En sån där fin dag som slutade på ett helt annat ställe än den började. Den bästa sortens dagar.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier