Två steg fram, ett och ett halv tillbaka.

Det har varit ett par intensiva dagar. När man har förstagångsbesökare från New York i stan är det inte riktigt läge att fastna i ångesten och ligga på soffan och stirra så jag har försökt att hålla ihop det och vara aktiv.

Vi har träffat vänner, gått på restaurang, gått promenader och haft fantastiskt trevligt. Men som vi alla vet numera, what goes up, must come down.

I mitt fall skedde detta den här gången vid helt fel tillfälle. Efter en härlig lördag med promenad på Djurgården, shopping och brunch hade vi varit hemma och piffat till oss för restaurangbesök och inflyttningsfesten hos Erica och Christian. Redan när vi lämnade lägenheten kände jag att hjärtklappningen smög sig på och andhämtningen började öka hastighet. Jag försökte andas lugnt och hålla ihop det men framme vid Gullmarsplan gick jag helt sönder.

På väg uppför rulltrappan gick det inte längre utan tårarna trängde fram och jag rusade ut genom spärrarna och hittade ett hörn bakom en pelare där jag satte mig på huk och grät och hyperventilerade så jag skakade. Stackars Tristan var helt handfallen och försökte lugna mig men utan framgång. Så där satt jag, som ett litet vrak, medan ångesten gick i vågor genom mig. Den här känslan av att inte kunnat kontrollera min kropp, inte ens bland folk, den är vidrig.

Efter vad som kändes som ca en miljon minuter lugnade jag ner mig och kunde ta mig vidare till festen. Det var en supertrevlig kväll men även under festen fick jag stänga in mig ett längre tag för att lugna mig när nerverna höll på att slå knut på sig själv.

Igår åkte Tristan till Uppsala för att hälsa på en kompis i några dagar och jag har bokstavligt talat bara legat på soffan hela dagen och sovit. Laddat batterierna. Uppenbarligen var det välbehövligt.

Två steg fram, ett och ett halvt tillbaka. Jag är inte framme än, inte på långa vägar. Men jag är på väg åt rätt håll. Med dessa yttepyttesteg så ska jag nog komma dit till slut.