Tidig fredagsafton. Den bästa stunden på hela veckan. Jag tar mig ett glas rött, drar på Ella och Frankie och ser fram emot en afton i mitt eget eminenta sällskap. Hej helgen!
Tomheten. Ömheten. Att fyllas upp av en illusion. Vi finns inatt men kanske aldrig mer.
Ljuset tar över min stilla natt. Avslöjar mina skavanker. Mina svagheter. Belyser mina flyktvägar.
Tryggheten i att inget veta. Allt det äkta som göms i mörkret.
Som du inte vågar visa för verkligheten. Sårbarheten i sanningen.
Berätta allt innan solen går upp. I gryningen räknas bara det vi erkänner för oss själva.
Kärleken till mig själv. Avskyn till densamme. En längtan efter frid emellan de två. Jag vill tro att den finns.
Ta chansen. Bara en.
♥
Lagom till att det var dags att fira Sverige så kom värmen tillbaka till Stockholm. Jag hade bjudit över Hanna på frukost och brakfrukost blev det, trots att vi båda var en aning slitna efter tisdagens kalasande. Scones, smoothies, ägg, juice, hela konkarången. Och sedan smådäckade vi på soffan en stund medan kroppen ba ”hej maten, nu ska vi ta hand om dig, och inga andra kroppsfunktioner kommer funka under tiden”.
När näringen kickat in och ett litet uns av ork återvänt, åkte vi in till stan och hängde i park med bästa Fine som är tillbaka från västkusten en liten stund. Vi pratade om att livet ibland känns lite som Matrix och kan vara så jävligt mot en att man bara måste skratta åt eländet. Och vi pratade om kärlek och kommunikation och om att det är sådär underbart men samtidigt jobbigt att bli vuxen och lära sig vad man vill och hur man funkar och förhoppningsvis vad man är värd. Och sedan gick vi och åt bagels och drack kaffe och pratade ännu mer tills det blev sent och lite kallt.
Då åkte jag till Den Skäggige Mannen, bäddade ner mig med bakispizza och tittade, passande nog, på ”The Matrix”. En alldeles jävlig, alldeles underbar, bakisdag.
Även fast jag bara jobbar halvtid så känns det som att dagarna bara försvinner. Detta kan ju ha en hel del att göra med att jag sällan tar mig upp ur sängen innan lunchtid, samt att jag ändå försöker fylla mina kvällar med vänner och saker jag mår bra av. Men juni liksom, hur gick det till?
I tisdags så gick hela morgonen åt skogen. Tanken var att vara på jobbet runt lunch men när klockan var ett hade jag ännu inte kravlat ur sängen. Klockan halv fyra hade jag en behandlingstid (för vad berättar jag nog vid ett annat tillfälle) i Gamla Stan som jag lyckades ta mig iväg till i hällregnet och efteråt, men själen på en helt annat plats, mötte jag upp Åke för middag och några öl på OT.
Kvällen slutade (så klart) på Nada med Hanna och PA och Martin och Jenny och Micke och Jessica och hela härliga gänget, helt spontant och inte alls planerat. Sådär superhärligt som det bara kan bli.
Jag behöver en tätare rustning. Ett hårdare skal. Något som förhindrar sårbarhet att sippra ut.
Och hopp att sippra in.
Jag måste ge upp. Lämna walkover. Kasta in handduken.
En gång är tillfällighet. En miljon är ett envist jävla mönster jag aldrig kommer bryta.
Vilken tur att det inte finns någon stolthet på botten.
Jag låter mörkret ta mig. Vilar i det jag kan så väl.
Andas in demonerna och somnar i dystopisk trygghet.
♥
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer