Instagram: Maj i mobilen

Maj började med en hel massa säng- och soffhäng pga fuckat huvud. Massa kel med Silver var dock på plussidan.

Mina fina vänner kom hem och hälsade på mig och kramade på mig och gav mig mat och crack och ponnysar för att muntra upp.

Våren kom på riktigt och båtarna vid Skurusundet var på väg ner i plurret. Och Christian kom och gjorde pannkakor till mig.

Hanna tog ut mig på söndagspromenad och så åt vi glass och fick sol på snoken. Sånt hjälpte mot fuckat huvud.

Och så var jag på vårdcentralen och hälsade på fiskarna (och doktorn) mest hela tiden.

En tisdag fick jag och Hanna ett ryck och pimpade min balkong. Den blev helt galet fin.

Och en finfin fredag invigde jag och Martin uteserveringarna på Medis och det var jättevarmt och fint.

I övrigt gick humöret upp och ner som en jävla berg- och dalbana. Ena dagen kraschad i sängen och andra glad och munter ute bland folk.

Emma kom och hälsade på med muffins. Och så gick jag träffa Martin på Bleckan för första gången.

Någonstans här började jag jobba lite igen. Det gick ganska bra för det mesta men vissa dagar inte alls.

Och så drack jag vårens första ”Dagens” på Riche och åt picknick i Vitan med den Skäggige Mannen.

Tristan kom på besök från Amerikat och vi drack öl och åt brunch och tittade på schlager och åt lamm och hade det fasligt trevligt.

Och en kväll i slutet på maj hängde jag med Hanna och fick åter igen bekräftat att hon är typ bäst i världen. Och så var jag lite lockig en bra dag. Och sedan kom juni.

Att ge upp.

Ni säger att jag är en kämpe. Att jag inte ger upp. Att jag är modig.

Det är onsdag, klockan har passerat två och jag har fortfarande inte klivit ur sängen. Idag kämpar jag inte alls. Idag ger jag upp.

Jag har inte varit på jobbet på tre dagar. Jag har låtit ångesten och mörkret gnaga på mig och inte gjort mycket alls för att hålla demonerna på avstånd. När man ger upp så sänker sig lugnet en liten stund. Men bara en pytteliten stund. För sedan inser man att ju längre ner man sjunker, desto längre blir det till ytan igen.

Mitt hem förfaller, jag förfaller, mina relationer förfaller och just nu så orkar jag knappt bry mig. Och det finns ett lugn i det med. Jag vet bara inte var gränsen går för vad som är bra lugn och vad som är destruktivt lugn.

Jag saknar nattens tystnad. När lugnet gör sitt bästa för att svepa in mig i sin famn. Jag saknar de där sekunderna av lätthet, precis när jag vaknat, då jag faktiskt tror att det kan bli en bra dag. Nu har jag inte ens dem. Nu sitter ångesten som en snara runt halsen innan jag ens slagit upp ögonen.

Jag hoppas den senaste veckan är en svacka. Annars går detta åt helt fel håll.

Nedvarvning på Yasuragi.

Foton: Yasuragi Hasseludden

Förra söndagen lämnade jag telefonen hemma och åkte jag ut till Hasseludden för att spendera en heldag på det japanska spat Yasuragi. Det var mitt första besök men helt klart inte mitt sista. Jag fick vistelsen av min käre vän Christian i födelsedagspresent för att han tyckte att jag behövde varva ner och försöka hitta lugnet i världen som snurrar lite för fort just nu.

Enligt Yasuragis hemsida är spat ”en fridfull oas där du kan njuta av japanska bad, energigivande aktiviteter och sköna behandlingar.” Och jag vill säga att det stämmer alldeles ypperligt. Inredningen, personalen, aktiviteterna, allt hade en lugn energi och en inbjudande känsla.

När jag kom dit och checkade in fick jag en bomullsrock (en yukata), en baddräkt och tofflor som jag bar under hela besöket, även till lunchen och aktiviteterna. Bara det var otroligt rogivande, att alla såg precis likadana ut där de larvade omkring i sina rockar. Sedan gick jag på en badintroduktion, där det berättades lite om japanska bad och om Yasuragi.

Jag tog sedan sikte på den tysta avdelningen, något som kan vara den bästa idén någonsin. Det finns alltså två separata tvagningsavdelningar/omklädningsrum/bastudelar för kvinnor (och två för män), en ”normal” avdelning, och en tyst avdelning där man inte får prata. Där parkerade jag. Så fantastiskt att vara i samma rum som en massa främlingar men inte känna något som helst tvång att konversera. Tvagningen i sig var en fantastiskt meditativ upplevelse, att hälla vattnet över sig och ta sin tid.

Sedan följde en dag av att guppa omkring i varma källor, simma några längder i poolen, få massage av kanonduktige Nicklas, mumsa lite frukt, ligga i avslappningsstol, äta supergod sushilunch och avslutningsvis delta i en halvtimmes zenmeditation. När jag lämnade Yasuragi efter ca sex timmar var jag som en liten avslappnad degklump.

Något jag la märke till under den här dagen är hur otroligt högljutt det är inuti mitt huvud och hur galet mycket tankar som rusar just nu. Man märker detta lite extra när allt blir tyst och lugnt runt omkring. Jag ska verkligen försöka mig på det här med meditation, att bli medveten om bruset och försöka tysta det var rätt mäktigt.

Jag rekommenderar verkligen att åka till Yasuragi själv, det var väldigt nyttigt att bara vara tyst och i sin egen kropp en hel dag, att vara på en plats designad för avslappning.

En destruktiv vila i stormens öga.

Jag satte mig ner på bänken på Mariatorget och i samma sekund tog den mig gisslan. Det var som att någon tryckte på off-knappen och plötsligt var jag oförmögen att röra mig. Jag hade varken orken eller viljan att kämpa emot. Jag hade ingen annanstans att vara. Ingenstans jag ville vara. Allt kändes plötsligt så menlöst. Så onödigt.

Jag såg människor passera i solen. De såg så glada ut. Lätta på något vis. Med sina barnvagnar och glassar och hår som lekte i vinden. Samtidigt rann tårarna bakom det marginella skydd mot omvärlden som mina solglasögon erbjöd. Skuggan i parken låg över mig. Jag befann mig i en bubbla av hopplöshet där tiden stod stilla medan alla andra levde. Studentflaken åkte förbi. Euforin sprutade emot mig. Om bara lite av den kunde fastna.

Efter tre timmar på samma fläck, stirrandes ut i intet, kom Hanna och skrapade upp mig. Fick mig att tänka på annat och lyfte mitt sinne. Jag kramades med vänner under kvällen som distraherade mig från mitt dystopiska inre och fick mig att skratta och se ljuspunkterna. Men sedan kom jag hem och mörkret slukade mig igen.

Idag är jag fången i mitt eget hem. I mitt eget huvud. Där det pågår ett krig samtidigt som där finns ett lugn som i stormens öga. För när man sjunkit till botten är allt tyst. Och jag är livrädd för tryggheten som det innebär. En destruktiv vila.

Det här är en av de sämre dagarna. Imorgon skrapar jag upp mig igen.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier