Egenlördag.

Min lördag. Sov i en annan säng och kom hem i sån där superotta (läs, klockan halv sju) och bättrade därför på med skönhetssömn med tillhörande kattskedning när jag kom hem. Sedan var planen tvätta, diska, städa, feja. Det blev lite mer som tvätta, diska, tupplur på soffan, feja. En promenad till ICA i regnrusket för att kattstackarn inte skulle svälta och sedan dess har jag suttit parkerad i soffan med tända ljus, lösgodis och ”His Girl Friday”, svartvit kvalitetsfilm från 1940. Det känns lite som höst.

Mentalt lugn och skön hemmalördag faktiskt. De är ovanliga och älskade.

Just like that it can go from bad to cute.

Något jag kan säga om mina dagar, och mitt humör, nuförtiden är ju i att det alla fall inte är tråkigt och förutsägbart. Nejdå, här får vi hela spektrat inklämt på ett par timmar, lite som PMS på speed eller sådana där Belgian Blue-piller.

Igår var en sådan dag. Den började alldeles lysande (förutom höstvädret dårå) med frukost med finaste Jenny som är i stan på jobb. Jag tog mig upp ur sängen och in till stan redan innan lunchtid vilket är lite av ett rekord för mig. Jag och Jenny åt bagels, pratade ikapp oss på livet och så kelade jag lite med Ove som prompt skulle till och bajsa när det var min tur att hålla honom.

Efter att ha pussat hela lilla familjen adjö så åkte jag till jobbet för att jobba eftermiddagstimmarna. Det gick jättebra fram till strax innan fredagsfikat då ångesten kom och nafsade lite på mig. Efter en halvtimme träffade skiten fläkten (som man säger) och jag låste in mig på toaletten och rev av en rejäl ångestattack. SMS:ade kollegan som, underbar som hon är, hämtade mina lugnande tabletter och låste in sig på toan med mig och försökte få mig att andas normalt och spolade mina händer i kallvatten för att kyla ned mig. Ringde Den Skäggige Mannen som kom och avlöste henne och tog hand om mig.

Sedan lagade densamme fine man mat till mig, bäddade ner mig i sin säng och tittade på skräpteve med mig och matade mig med glass och kramade en hel massa på mig. Den allra bästa ångesthanteringen, om jag får säga det själv.

Så lite så var min fredag. Från bra till dålig till himla fin och jättecute.

Den älskade plågan.

Framtiden petar på mig. Vill upplysa mig om att det finns saker där som väntar.
Saker som glimmar av hopp.

Genom nyckelhålet skiner ett ljus så starkt som solen. Jag vet inte om det är en illusion
eller om jag vågar lita på det.

Kommer det att släckas som ett urblåst ljust så fort jag tar steget. Så fort jag vågar säga ja?

Tvivlet är min vän. Besvikelsen min enda bundsförvant. Vi är ett. Hand i hand in i mörkret.

Allt jag vet är det jag aldrig fått. Allt som funnits är det som aldrig varit. Allt jag tror på är en illusion.

En öppen dörr. Ett stängt sinne. Jag ser konturerna där ute. Röster som bärs med vinden och suddas ut. Det vackra blir fult.

Tryggheten besudlad när jag inser att allt jag trodde jag visste var en sägen sedan länge bleknad.

Och ändå river det i mig. Det som vägrar dö. Det som lyfter mig om och om igen.
Som jag älskar och förbannar. Hoppet. Du älskade plåga.

Veckan så här långt.

När man varvar att jobba och roa Amerikanot med att dra täcket över sig och vilja försvinna från jordens yta, då blir det tyvärr dåligt med tid kvar till att blogga. Men lite så här har veckan sett ut hittills.

Måndag. Jag tog mig efter sedvanliga förmiddagsstartsträckan iväg till jobbet och gjorde dryga tre timmar. Skakigt och inte jättefokuserat men jag är ändå nöjd med prestationen. På kvällen bjöd jag över Den Skäggige Mannen på dekadent  måndagsmiddag med tillhörande rödvin och fick kela lite. Himla trevligt.

Tisdag. Inledde dagen med mitt andra besök hos psykologen som inte alls gick lika bra som det första. Jag kände mest att jag snackade en massa dravel och inget kändes vettigt. När man känner att man känner fel saker till sin psykolog, då är det illa.

Sedan kom jag till jobbet och väggar höll på rivas och jag blev galen av oljudet. Och så upptäckte jag att batteriet på min dator hade exploderat. Hoppsan hejsan vilken dag. Fem timmar klarade jag av i alla fall. Det är nog lite rekord.

Tisdag kväll blev bättre, även om jag helst hade gått hem och lagt mig för att sova. Det var Tristans sista kväll i Stockholm så jag tog med honom till en av mina Söderfavoriter, Pelikan, för traditionell svensk husmanskost i form av gubbröra, pytt i panna och köttbullar. Sedan mötte vi upp världens bästa Hanna på Akkurat och tog ett par öl, där sedan Micke och Veronica också anslöt.

Onsdag. Ja. Idag kraschade jag, som ni kanske läste. Låg i sängen till tre då jag kravlade mig upp för att få i mig föda.  Sedan dess har jag legat i soffan och nu är klockan nio. En jävla skitdag, skulle man kunna kalla den. Vi hoppas på en bättre dag imorgon.

Ingen för någon.

Idag skär det i min själ som med knivar och rakblad. Lämnar en blandning av ytliga sår som svider och djupa som pulserar och gör det svårt att andas. Inuti gråter jag så högt att änglarna hör men ingenting vill sippra fram. Ironiskt med tanke på att det varit tvärtom de senaste månaderna.

Jag är arg på världen och arg på mig själv. För att jag är osynlig. För att jag lämnar ifrån mig makten över mig själv till dem jag är osynlig inför. Jag vill skrika och slå för att de ska se mig, samtidigt som jag bara vill försvinna dit aldrig någon vetat vem jag är.

Idag är jag ingen för någon.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier