Varning för barn

Det här med barn alltså. Häftig grej. Jag har aldrig varit speciellt sugen på sådana själv, jag kan liksom inte se mig själv som mamma. Mina vänner är sådana där ”barnatyper” som faktiskt gillar barn och har tålamod med sådana där små knytten. Jag har ju inte det. De är mysiga en stund när de doftar gott och gurglar lite men när de börjar lukta suspekt och leva om, då lämnar jag tillbaka dem igen.

Jenny har precis fått en bebis. Jenny som jag känt halva mitt liv. Jenny som bara för en liten stund sedan lämnade Stockholm som hon bott i sedan vi slutade skolan, och flyttade hem till Övik. Som för inte så länge sedan (fast det nog börjar bli länge sedan) träffade den där mannen som sa ”that's the mother of my children” när han såg henne på det där bröllopet. Och så gifte de sig vid havet. Och så blev det så.

Och hon säger ”joooo!” när Ove hetsigt skriker ”nääääää!” (eller egentligen ”whääääää!”, men vem har koll egentligen) och pratar med honom som folk. Som är precis samma Jenny men med en pytteliten människa som sitter fast på bröstkorgen på henne större delen av tiden. Och som fick mig att faktiskt tänka att jag kanske också skulle kunna göra det där.

Fast det blir nog en annan dag.

Jag börjar tro på riktigt att han faktiskt sitter fast.

Jenny och Ove. Han ville inte lyssna på vårt dravel.

Vi lekte härmleken.

Och det tyckte syster Anna var jätteroligt.

Jenny som är helt galet bra på att baka hade gjort tryffelkaka. Jag dog lite av godhet.

Mamma var också med. Hon var den enda som faktiskt fattade något av hela bebis-förlossnings-mamma-grejen.

Efter maten blev Ove lite sömnig men ganska glad.

Mamma och Anna tyckte Ove var typ sötast i världen.

Och jag med.

Sedan skulle Ove och hans mamma och pappa på familjemiddag och då åkte vi hem. Och det var det!