Jag är trasig.

Jag är trasig. Jag vet inte riktigt när jag gick sönder eller hur det gick till men jag är trasig. Och det är inte bara hjärtat som har rämnat ännu en gång utan även själen är i bitar. Motivationen är borta. Hoppet sinar. Viljan finns där men den får inget bränsle. Och kvar står jag med händerna fulla med resterna av mig själv.

Jag undrar om jag kanske varit trasig hela tiden. Om jag aldrig läkte riktigt. Även fast det gått sex år sedan den där hemska tiden på botten i Borås.

Jag hann inte mer än komma in i det där lilla rummet på vårdcentralen igår morse innan jag grät hejdlöst och försökte förklara att jag inte orkade längre. Att allt rasat. Och läkaren letade frenetiskt näsdukar och lät mig hållas i tio minuter innan hon sa ordet. Deprimerad. Det där lilla ordet som jag kämpat så länge för att distansera mig själv ifrån. Och hon skrev ut medicin och bokade in en tid hos en psykolog och plötsligt var jag tillbaka där igen. I förvirringen. I självföraktet. I de tusen frågorna och inga svar. I de tusen frågorna andra ställer och jag har inga svar till dem heller.

Just nu är jag sjuk. Jag är ledsen och förvirrad och stressad och jag har inga svar. Och jag måste sluta kämpa för dem. Jag måste våga släppa taget, våga känna och någonstans hitta lugnet som ska föra mig tillbaka till mig.

Jag är så tacksam för mina vänner och min familj som stöttar mig i det här. Jag älskar er och ni ska veta att ni har min eviga tacksamhet. Jag orkar bara inte visa den just nu. Jag är tacksam att jag hittade en läkare (tack Sanna!) som tog mig på allvar direkt. Och jag är tacksam för min chef som, det första hon gjorde när jag berättade, var att ge mig en kram.

Jag kommer att blogga längs vägen. För jag vet att jag inte är ensam. För att om jag kan hjälpa er och ni kan hjälpa mig så kanske något bra kan komma ur det här. Jag kommer att blogga för att jag vill processa. Jag vill förstå. Jag vill räta ut frågetecken jag själv har och som min omgivning har. Jag vill våga vara svag och jag vill våga vara stark på en och samma gång. För jag kommer att vara riktigt svag vissa dagar. Lägga mig under täcket och gråta och inte vilja vara med. Men jag kommer också att vara stark andra dagar. Gå till jobbet och skratta med mina vänner och se framåt.

Det kommer bli bra till slut. För annars är det inte slutet.

Balkongdörren på glänt och våren väntar utanför.