Det är dagen före jul. Jag åker buss. Det regnar. Bussen är ca 50 grader varm och jag är inte helt nöjd med detta faktum. Men jag har paddan och wifi och twitter och film. Det väger liksom upp lite.
Vad gör ni denna dag före dag? Är ni också på väg någonstans?
Ord. Så vackra när de sätts ihop på rätt sätt. Och Florence, hon vet hur man ska sätta ihop dem för att det ska gå rysningar längs ryggraden.
And the heart is hard to translate
it has a language of its own
it talks in tongues and quiet sighs
and prayers and proclamationsin the grandest of great men
in the smallest of gestures
in short shallow gasps
Jag måste nog sätta ihop en spellista med sådana sånger som får håret på armarna att ställa sig i givakt. Så länge får ni avnjuta Florence & The Machine's ”All this and heaven too”.
Jag älskar många. Jag älskar min mamma och min pappa och min bror och mina systrar och min fina barndomsvän som jag känt i all evighet och den där andra underbara människan som jag bara känt några månader. Och jag kramar dem alla så ofta jag bara kan. Men den där självklara personen som det känns som att en sådant här inlägg ska handla om, den finns inte. Han som jag saknar. Han som är inte här ännu.
Så jag tänker istället lite på en person som jag kanske borde älska lite mer. Mig själv. Jag kanske borde slösa lite mer av den där kärleken och ömheten och omtänksamheten som ligger på vänt för Honom på mig själv. Vara lite snällare mot mig själv. Lyssna på min kropp lite mer. Gå inåt och känna efter hur jag mår egentligen. Vad jag vill egentligen. För som tur är så är ju inte kärlek ett fossilt bränsle. Det tar aldrig slut. Det finns inte i en begränsad mängd. Så jag kan slösa precis hur mycket som helst.
Igår hade jag privilegiet att hänga med de här fina människorna på Malmen där vi drack öl, pratade #nyårskrig och att hångla bakom gardiner. Jag drack Coors light och det kändes lite för en sekund som att jag var tillbaka i New York igen. Fast med sämre jazz.
Anna-Karin och Emilia var där. Rätt nya stjärnor i mitt liv men starkt skinande sådana.
Jag var glad. Man blir lätt det när man dricker öl och inte äter mat. Martin och David var också med.
De här töserna, Sara och Katarina, gömde sig bakom min iPad. Jag förstår dem, jag vill också kela med den mest hela tiden.
I måndags fick jag besök av Erica och Ellinor. Vi skulle ha #broderikrig. En mycket intressant tillställning som involverar någon slags workshop i broderikonsten. Och rödvin så klart.
Men först var vi tvungna att äta. Erica hjälpte till att hacka den där purjolöken som bott i mitt kylskåp i cirka en månad.
Ellinor drack öl och var ett utomordentligt sällskap. Och så skar hon lite kyckling. En mycket traumatisk upplevelse.
Erica var enligt egen utsago inte skitbra på att laga mat. Därav det förvirrade uttrycket.
Sedan skulle det broderas. Även detta förvirrades Erica av något.
Det tog en stund eller två, men sedan var det här med korsstygn piece of cake. Dock missbedömde jag lite längden av ordet ”champagne” samt tyget, så det blev champ istället. Nåväl, lite morgonpepp har väl aldrig skadat någon.
Efter ett och ett halvt avsnitt av CSI och ungefär lika mycket vin var vi här. Vid fnitter och fula ord. Som sig bör.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer