…
onsdag, 6 juli, 2011
4 kommentarer
Precis när man tror att man är trygg igen och det börjar kännas bra så rycks mattan ut under fötterna på en. Igen.
Helvete.
Precis när man tror att man är trygg igen och det börjar kännas bra så rycks mattan ut under fötterna på en. Igen.
Helvete.
Jag sitter här i mörkret. Mina klockor tickar inte i takt med varandra. Millisekundrar om vartannat.
Jag som varit bunden så länge. Som haft en osynlig boja som tyngt ner mig. Utan att veta hur jag skulle bli fri, hur jag skulle kunna lägga det till handlingarna och gå vidare. Som vridit och vänt och byggt upp det i mitt huvud tills det var större än det någonsin var. Mer otillgängligt. Mer idealistiskt. Mer perfekt. Något det aldrig var. Hjärnspöken.
I slutändan var det så enkelt. Och på en sekund så var det borta. Som att en tyngd fallit från mina axlar. Helt plötsligt var jag fri. Och vägen framför mig var rak och ljus. Kvar var lite sorgsenhet över att saker inte blir som man har tänkt sig. Men det tas över av hoppet. Att allt kommer att bli precis som det var meningen att det skulle bli. Och under tiden så lever jag.
Livet people. Livet. Är det inte helt jävla magiskt?
Igår lekte jag med Carin som hade varit och jobbat på festival och hade lite problem att känna sina lemmar. Helt plötsligt kunde hon börja gasta ”ojoj, nu försvann läpparna!”. Inte helt lätt att föra en konversation med en person med förlamningstourettes.
Jag hade haft en av de värsta dagarna på senare tid. Som helt magiskt efter ett besked som kanske borde ha varit ledsamt blev så mycket bättre. En sten har lyft från hjärtat. Jag är tillbaka igen.
Vi började på Vapiano i Gamla Stan.
Där får man färska kryddor vid bordet. Lyx.
Jag åt pasta med salami, ruccola, pinjenötter och ricotta. Jag dog lite av godhet.
Jag har fortfarande jättegröna naglar. Hej!
Sedan gick vi till Eken. Den här glada mannen stod i baren och satt barnvakt till Carins telefon som hon glömde medan vi gick till Ljunggrens takterass. Så vi fick gå tillbaka.
På vägen upp på Götgatan vinkade en glas man i silverjacka till oss. Himla roligt.
När det blev senare gick vi på Nada och hälsade på. Alla vägar bär tydligen dit.
Pelle var också där. Han var jätteglad och pussig.
Sedan gick jag hem innan jag blev pumpa för att jag är vuxen och ansvarsfull. Eller i alla fall tills det blir semester. Och det var den kvällen. Så liten men ändå så stor.
Denna söndag tittar jag på Big 4 på SVT med bl.a. Metallica och målar naglarna jättegröna. Jag är en mycket mångsidig tös.
Hittade några härliga bilder från midsommarhelgen som också förtjänar lite bloggkärlek. Och så saknar jag ju kollot lite så lever vidare genom bilderna.
Hunden Sigge (ni har väl inte missat att han twittrar?) var maskot. Han gillade rostbiff och var sötast på stället.
Per fångade mig i ett av mina mest kärleksfulla stunder. Japp, jag är jävligt onlajn.
Morgonen efter skedade och twittrade jag och Jenny samtidigt. Och fnittrade helt galet mycket. #kärlek
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer