Magin när en fjäril plötsligt kommer på besök.
lördag, 2 juli, 2011
Inga kommentarer
Hello little friend.
Stackarn' va så vilsen att jag fick hjälpa den ut efter ett tag. Men det var trevligt att den hälsade på.
Hello little friend.
Stackarn' va så vilsen att jag fick hjälpa den ut efter ett tag. Men det var trevligt att den hälsade på.
Hörrni, vad gör ni? Var är ni någonstans? Jag kan räkna kommentarerna jag fått den senaste veckan på en hand. Jag saknar er!
Det är varmt. Sådär riktigt jävla äckelvarmt. 29 grader sist jag kollade på termometern. Jag försmäktar i allt över 25. Igår kändes det lite som att jag var tillbaka på Bali igen med tryckande värme och en fuktighet som gjorde att man var tokblöt utan att röra ett finger.
Så idag sitter jag inne med min bästa vän fläkten och skriver. Deadlines waits for no woman.
Igår var jag bjuden på middag i Östberga. 12-årigt Rioja, en redig köttbit och en sallad med en kryddblandning som var en liten del av himlen stod på menyn.
Det var en intensiv kväll som satte mycket känslor i omlopp. Och när solen gick ner var känslorna på utsidan och kaoset på insidan. Och kaoset, även om det lugnats lite, är fortfarande väldigt närvarande. Den här känslobusinessen är trixig värre.
Och sen då?
Idag har möten betats av i en rasande fart och hela dagen var i stort sett uppbokad men jag hann med en stund för mig själv under lunchen. Köpte sushi vid Mariatorget och strosade ner till Söder Mälarstrand där jag satte mig och åt lunch och njöt av värmen (i skuggan så klart), brisen och det faktumet att livet är rätt bra just nu.
Vissa saker gnager och ger mig lite ont i magen men all-in-all är jag en rätt lyckligt lottad tös. Det var otroligt skönt att bara få en liten stund för sig själv och varva ner lite, en liten quick reboot.
Jag skriver långa inlägg i anteckningsprogrammet på min dator. Sätter ihop ord till meningar och lägger dem i en mapp där de är säkra långt borta från ögon som kan såras av dem. Skriver om kärlek och ont i hjärtat och tvivel och fjärilar och osäkerhet och trygghet.
Och är samtidigt lite ledsen för att jag inte kan dela med mig av dem till er.
Jag minns en tid då jag var helt orädd. La ut mitt hjärta för alla att se. Och jag vet att ni tog kraft av det. Av min osäkerhet och mina misstag och min mänsklighet. Och det gav mig kraft tillbaka. Jag vet inte var någonstans jag slutade vara modig. Eller kanske slutade vara dumdristig.
Jag vill vara ärlig, på riktigt, med hjärta och kärlek och smärta och allt det som gör oss mänskliga. Men det är en fin linje att gå då ofta andra människor är inblandade i det som pågår i rumlandet inombords. Jag är lite mer aktsam nu för tiden. Det är ju trots allt inte bara mitt hjärta som kan komma i kläm.
Jag vill bara att ni ska veta att jag tänker på det. Och att jag saknar er lite, när vi pratade så där öppet och ärligt. Jag vill gärna hitta tillbaka till det igen.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer