Bästa mascaran just nu – Voluminous Million Lashes från Loréal. Går loss på ca $8 hos närmaste Duane Reade eller annan drugstore. Kosta gratis liksom.
Och min nya favoritring med tigern är från Forever 21. Synd bara att fingret blir grön av den. Kvalitet är inte riktigt F21's grej.
Igår fick jag smaka på en helt ny del av New York. Den med nyöppnade restauranger och kändisar. Ett rätt trevligt hörn av verkligheten där jag inte hänger så ofta.
Jenny tog med mig till nyöppnade Osteria Morini som ligger bara ett stenkast från mig i SoHo. Där presenterade hon mig för sina härliga vänner och vi åt pasta, drack litervis med vin och jag lärde mig pyttelite om New Yorks konstscen. Jag hade nämligen två galleristor i sällskapet och bland sådana är det en dödssynd att säga att man inte tycker om muséer. Det lärde jag mig rätt snabbt.
Efter middagen gled vi över gatan till Kenmare där vi drack vodka tonic, dansade till Creedence Clearwater Revival och jag och Adriana kom fram till att vi hade mer gemensamt än vi först trodde. Tyvärr finns det inte så många bilder på detta eftersom att vakten snodde åt sig mitt batteri när jag började blixtra (jag fick tillbaka det när jag gick hem). Man får nämligen inte fota nere i nattklubben. Varför förstod jag ungefär 10 minuter senare när Ed Westwick började springa omkring på sofforna och porrdansa med servitrisen. Det hade kanske inte varit så poppis att ha förevigat.
Hunter och Jenny på restaurangen.
Jenny och Adriana på Kenmare.
Jag och Jenny ungefär 10 sekunder innan mitt batteri blev konfiskerat.
Jag och Elin sitter på ett av mina favoritcaféer på Mott Street, Fiat Café, och funderar på vad vi ska göra med våra liv. Det går sådär.
Att ha en barbeque utomhus den 6 november i New York kan tyckas rätt modigt. Alternativt dumdristigt. Själv var jag mest orolig att kalajset skulle hålla till på taket, vilket är vanligast om det ska partajas utomhus i denna stad. Det blåser nämligen fasligt mycket på tak. Döm min lycka när en innergård istället uppenbarade sig, komplett med julbelysning, hamburgare och cupcakes. Och fina människor förstås.
Efter att jag förklarat vad jag gjorde i New York en sisådär femtielva gånger för alla nya människor (får nog fixa ett förinspelat meddelande tror jag), fått fina komplimanger för min perfekta engelska – ”dude, you have like no accent!” (skyller på min förkärlek för amerikanska filmer och tv-serier) och skrattat så jag fick kramp åt en ny bekantskaps helt fantastiska humor (Chris Kross will make you wanna jumpjump) så smet jag och Elin in i värmen på en närliggande bar där vi drack te och åt något sött och mumsigt.
Trots förfrusna tår får jag nog arkivera detta som en alldeles lysande lördagskväll.
Mysbelysning på hög nivå.
Malina och Elin var euforiska över cupcakesen som gjorts av en tjej som pluggade vid franska kulinariska institutet. Inte illa.
Chris var roligast. Det syns nästan på bilden. Nästan.
Ray, jag och Malina.
Eftersnack med te och godsaker.
Brunch. Igen. Jag fattar inte vad som händer med veckorna, jag tycker bruncherna avlöser varandra i en rasande fart! Denna morgon tog den plats på Freemans, en halvhemlig restaurang som ligger i slutet av en gränd på Lower East Side.
Det var närmare en timmes väntetid för ett bord, något som min vinbakiskropp inte var supernöjd med. Men det var det så värt. De godaste pannkakorna jag ätit sedan jag kom till New York och en jättemysig lokal. Servitrisen föreslog ”artichoke dip” till förrätt, något de var kända för. Jag var småskeptisk men blev helt motbevisad då jag satte tänderna i den varma dippen gjord på kronärtskocka, ost, grädde och underbara kryddor. Helt fantastisk var den!
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer