Mitt ord för 2022 är ”utmana”. Och med två månader av året under bältet måste jag ändå säga att jag lever upp till ordet rätt bra!

Sedan nyår har jag:

• Åkt längdskidor fem gånger
• Åkt slalom två gånger
• Åkt ultralätt flygplan en gång (återkommer till det)
• Gått med snöskor upp på Skuleberget en gång

Och det är den där sista företeelsen jag tänkte att det här inlägget skulle handla om.

För sisådär tre veckor sedan var jag i Frilufsbyn vid Skuleberget för att delta på Vinterfest och prata om att följa sin dröm och våga mer. Men det bjöds inte bara på föreläsningar, god mat och mumsiga drinkar – det bjöds även på utomhusaktiviteter! Det var ju trots allt Vinterfest.

Så på lördagen snörde jag på mig ett par snöskor och tog sikte på Berget med stort B. Skuleberget. 296 m.ö.h på 2,5 km = brant.

Jenny var med! Hon har varit med ganska många av dessa vinteräventyr de senaste månaderna och fått ta hand om mig när jag varit ett vrak och legat och gråtit i en snödriva efter att jag till exempel störtdykt på nyllet i längdskidspåret eller hyperventilerar halvvägs upp på ett berg. För om det är något som tydligen hör ihop med att utmana sig själv fysiskt är för mig ångestattacker. KUL!

Anyway. Målet för dagens äventyr var alltså Toppstugan på Skuleberget dit vi skulle komma via Höga Kusten-stigen som börjar precis ovanför Friluftsbyn.

Med oss hade vi också äventyrsproffset Linda Åkerberg och hennes bonusdotter som höll humöret uppe och moralen hög (nåja). Linda är ju som sagt proffs och har bestigit berg till höger och vänster (bland annat Kebnekaise och några toppar i Himalaya) och utnämndes 2019 till Årets Äventyrare för hennes 486 mil långa äventyr, till fots, med cykel och kajak genom Sveriges alla landskap. JA, hon paddlade mellan Gotland och Öland. SÅ bad-ass.

Man kunde ju blivit lätt stressad över att bestiga ett berg med ett sånt proffs men när hon droppar saker som ”när vi skulle bestiga Kilimanjaro så tävlade vi i vem som kunde gå långsammast” så kände jag mig så trygg och noll stressad.

Lite drygt två timmar tog det (ja, jag var sist upp i sällskapet) men var så klart värt varenda sekund. Det är inte mycket som klår utsikten från Skuleberget med hela Höga Kusten vid fötterna. Så otroligt vackert.

På toppstugan väntade brasa och kaffe och våffla. Kanske den bästa motivationen för att ta sig uppför ett berg. Och med sällskap som Jenny, Linda och Kajsa blev det så klart ännu bättre.

När solen började gå ner knallade vi ned igen men inte innan vi stått här och njutit hela vägen in i märgen av den här utsikten.

Tack naturen för att du bara är där och kramar om oss när vi som mest behöver det.