Lite då och då behöver jag påminnas hur jag borde tänka. När de dåliga och elaka tankarna tar över och tar med mig på en åktur rakt ned i den där destruktiva spiralen. Då jag behöver klappa på mig själv med silkesvantar och påminna mig själv att jag är ju faktiskt också värd att må bra. Att behandlas väl.

Jag sitter således här på kvällskvisten, med överstrykningspennan i högsta hugg och läser ur Sanna Ehdins bok ”Sluta kämpa – börja leva”. Jag har läst den förut, de första kapitlen är redan fulla av rosa streck överallt och anteckningar i marginalen. Men som sagt, jag behöver påminnas lite då och då.

De orden som slår hårdast idag är dessa:

Se till att först finna det som gör dig glad, det du vill göra. Satsa på dig själv och ditt arbete och låt männen vara tills du blivit säkrare på dig själv och vad du vill. Då kommer rätt relation till dig av sig själv.

Och hon har ju en poäng.

De senaste 1,5 åren har jag rusat som en tjur från en man till nästa. Och nu pratar vi inte ens förhållanden. Nejnej, ett sådant har jag inte lyckats få till. Jag har istället kastat mig handlöst in i, ja, vad ska man kalla dem, förälskelser? Infatuations? Jag har gett bort mitt hjärta på prov så många gånger att jag inte knappt ens vet själv om jag har något kvar. Och jag får alltid tillbaka det igen. Lite blåslaget och naggat i kanterna. Och så ska man försöka laga och limma, stoppa och sy.

Det är som att jag någonstans tror att en relation skulle kunna rädda mig från mig själv. Precis som vissa par skaffar barn för att de tror att det ska rädda relationen, så verkar det som att jag någonstans tror att en man ska kunna rädda mig från mig själv. Det verkar ju mer än lovligt knasigt, faktiskt.

Let it be. Jag tror att det är tricket just nu. Flyta med. Låta det vara. Lita på ödet och gudomligheten och allt det där och låta det komma till mig när det är redo. När jag är redo.

Let it go.