Sorg Ă€r en underlig sak. Den ligger liksom över allt som en dimma. Den Ă€r inte alltid förtvivlad och hjĂ€rtskĂ€rande utan, som i det hĂ€r fallet, en paus i verkligheten, för att sedan anpassa sig till en ny verklighet. En utan morförĂ€ldrar.â
Efter att morfar dog pĂ„ pĂ„skdagen 2021, en mĂ„nad innan min systerson Vilmer föddes, sa mormor att hon skulle leva i 2 Ă„r till. Hon ville se Vilmer springa runt hemma i huset. â
Och Vilmer gav henne verkligen livsglĂ€djen Ă„ter. Men nu 2,5 Ă„r senare har Vilmer sprungit runt runt och mormor orkade inte lĂ€ngre. 94 Ă„r blev hon, morfar blev 95.â
SĂ„ hĂ€r vill jag minnas mormor. Hennes leende och hennes skratt, med midsommarkransen pĂ„ sned, mĂ„landes Ă€gg pĂ„ pĂ„sk förra Ă„ret och med famnen full med julklappar, hennes sista jul.â
Sov gott mormor. HĂ€lsa morfar. 
