Igår förmiddag hade jag ett möte på Vasagatan, nära centralstationen. När mötet var slut runt 11-tiden tänkte jag först gå till Hötorget och Haymarket och jobba ett tag. Kanske shoppa lite på eftermiddagen.

Jag skrev i FB-gruppen för InoS HQ och kollade om någon var där och åkte sedan dit för att hålla Sofia sällskap. Istället för att hänga runt Hötorget.

Bara ett få timmar senare hände det ofattbara. Och jag hade lika gärna kunnat vara där. Det hade lika gärna kunnat vara jag. Jag går på exakt den platsen flera gånger i veckan. Men nu satt jag istället på kontoret på Söder och flög upp ur kontorsstolen när jag läste flashen på mobilen. Så jävla surrealistiskt.

Sedan följde några timmar av gråten i halsen och konstant uppdaterande av Twitter och SVT Play i bakgrunden. Kontakta familj och meddela att jag var okej. Kolla så alla mina vänner markerat sig som säkra på Facebook. Magont och ett tryck över bröstet.

Min vän Fredrik hade varit bara något kvarter från Åhléns och blivit bortkörd av polisen. Istället kom han till oss. Vi gick till Coop och köpte mat och jag tittade kassörskan i ögonen och frågade ”hur mår du?”. Hon svarade ”Jag vet inte, jag tror inte jag är riktigt här psykiskt”. Det var viktigt för mig att se människor som gjorde sina jobb och inte hade något val än att bara köra på.

På kvällen följde Fredrik med hem till mig. Vi tittade på presskonferenser. Åt tacos och tittade på ”Mean Girls”. Ingen av oss ville vara ensamma.

Det vidrigaste med terrorn är att den är så oförutsägbar. Man kan liksom inte värja sig mot den. Men det är samtidigt det som gör att livet måste fortgå. Man kan inte leva ett liv i skräck. Men kan inte låta rädslan vinna.

Ikväll ska jag ha födelsedagsfest. Jag vet inte hur mycket fest det blir men vi är ändå ett gäng som ska ses, krama varandra och vara tacksamma att vi har varandra. Sprida kärlek.

Jag sörjer med dem som förlorat människor de älskar. Jag kan inte ens tänka mig hur vidrig den här lördagen är för dem som fortfarande saknar någon. Eftersom offren inte är identifierade ännu så är de ju fortfarande saknade.

Jag är dock, mitt i allt det onda, så otroligt rörd och glad över generositeten, kärleken och medmänskligheten som Stockholmarna visat varandra det senaste dygnet. Man öppnar sina hem, erbjuder sällskap och vägrar låta hatet ta plats. Jag känner mig närmare min stad och de människorna i den idag.

Kärleken ska vinna.

Hur mår du? Är du okej? Ta hand om dig. <3

// 36/100

8 svar

  1. Kan bara hålla med. Jag blir alldeles varm i hjärtat över hur mycket omtanke och medmänsklighet som har visats det senaste dygnet.
    Klart ni ska ha födelsedagsfest, livet måste gå vidare! Hoppas ni får det bra.

  2. <3 Tacksam för att jag så snabbt såg att du var okej. Du är så värdefull för mig, även om jag inte känner dig privat. Behövde säga det. Jag är okej, men så skakad. Så viktigt att se varandra i ögonen och sprida medmänsklighet nu. Tack för att du är den personen.

  3. Allihopa är så sjukt. Det var ett otroligt tryck över bröstet som infann sig samtidigt som jag satt framför tvn och försökte förstå… Men det går ju inte att förstå. All kärlek som sprids nu efteråt däremot, den är så fin att ta del av. Ta hand om dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Du kanske också är sugen på att läsa:

Vad är på tapeten?

ÄNTLIGEN! Jag har fått mitt vardagsrum tillbaka! Om du har hängt med sedan jag flyttade in i mitt alldeles egna hus i somras så vet

Hoppbild på Skotertur

Skotertur på fjället

Måndag i Stockholm och jag drömmer mig tillbaka till Åre, Winter Workation och en helt annan måndag för två veckor sedan då Åreguiderna tog med

Hur vågar man följa sina drömmar?

Jag fick ett mail med frågan ”Jag undrar bara vad har du säga till någon som är rädd att följa sina drömmar?”. Och jag hade