För ganska precis ett år sedan var jag på en förhandsvisning av Fredrik “Benke” Rydmans ”Svansjön”. För några veckor sedan blev jag åter igen inbjuden av Skugge & Co, denna gång för att se hela föreställningen. Ett alldeles lysande initiativ, då förhandsvisningen var lite i kortaste laget och man inte fick någon slags sammanhang i storyn, vilket drog ner betyget rejält på upplevelsen.

Men den här gången. Herre min je och i mina brallor. Så galet bra.

Vi börjar med storyn. Den ser ut ungefär så här:

I Fredrik Benke Rydmans råa streetdancetolkning av den klassiska sagan Svansjön får Tjajkovskijs originalmusik möta nykomponerad musik av bland andra Salem Al Fakir, Moneybrother, Adiam Dymott och nya stjärnskottet Lune. Handlingen har förlagts till nutid. Istället för trolldom får Rothbart makt över omgivningen med hjälp av droger. Svanarna är prostituerade och helt beroende av Rothbarts beskydd och heroinet han förser dem med. I kampen mellan det onda och det goda är begäret till droger och kärlek centralt. Kan kärleken bryta förtrollningen, precis som i originalsagan?

Jag såg den klassiska baletten Svansjön på Operan för ett par år sedan men den här är typ en hel värld bättre. Storyn är lättare att följa, symbolismen är fantastisk och dansen. Alltså, dansen…

Från början till slut är det högklassigt och fängslande. Det blir aldrig tråkigt eller segt utan tempot är jättebra och dansarna är fantastiska. Även scenografin förtjänar ett eget omnämnande – speciellt i första och sista scenen. Det börjar med fascination och slutar med tårar.

När jag lämnade Dansens Hus var jag alldeles darrig. Darrig! I säkert en timme. Och detta kommer från någon som i stort sett aldrig sett en modern dansföreställning i sitt liv. Jag kan ha blivit lite hooked.

Svansjön spelas på Dansens Hus fram till 3 februari. Köp biljetter här. Se den bara.

Bilder från Svansjöns Facebooksida.