Det finns fan ingenting bättre än fotmassage. Rysningar från topp till tå. Bättre än sex. Och då skojar jag inte ens litegrann. Mathias är min Gud. Eller iaf mina fötters Gud.

Knappt hade chocken lagt sig från fredagens tunnelbanedrama innan jag fick en hel våg till vatten på min kvarn angående mina fördomar mot betongförorten Vällingby. Eftersom Mathias villat bort sig någonstans i Sverige (Stockholm i mitt hjärta) med mina hemnycklar så fick jag någorlunda modfälld mellanlanda hos Monika i V-by med matkassar och alldeles för många historier om hur crappig dag jag haft. En kopp te och en dos Wentworth Miller (Yooowza!!)senare var jag dock på bättre humör och på väg att möta upp mina nycklar med Mathias bifogad.

Puss å kram och hej då och när jag kommer ut i trappuppgången springer jag rakt in i famnen på fyra fullt munderade SWAT-poliser med hjälmar, batonger och enorma, jag gissar även väldigt skottsäkra, sköldar. De var i full färd med att tejpa över titthålet på lägenheten intill Monikas och medan jag trängde mig förbi Hollywoodfilmen som utspelade sig i det lilla trapphuset så meddelade killen med hörsnäcka och mikrofon vid handleden, i bästa Bondstyle, att de skulle ”slå till om några minuter”. Med ögon som tefat gick jag åt helt fel håll och höll på missa tåget.

Till och med Monika var lite svajig på rösten när hon ringde mig några minuter senare och skvallrade om killen som var tvungen att krypa uppför trappan för att sedan förses med handfängsel och förhörd av SWAT-killarna.

Jag som hade tänkt börja träna på SATS i V-by. SATS, SWATS, potejto, potato. Let's call the whole thing off.