Jag sitter och svarar på alla era fantastiska kommentarer och får på riktigt tårar i ögonen. Förstår ni hur fantastiska ni är? Hur mycket era ord värmer och stöttar och peppar? Jag vill bara, åter igen, säga TACK. För att ni finns här, för att ni lämnar ett avtryck och för att även ni delar med er av er egen kamp. Sluta aldrig!
Jag tror att det är så viktigt att vi vågar prata om det här. Att vi vågar berätta om när livet inte är så himla bra. När livet inte är gurglande glada bebisar och hundvalpar och scones och solsken. Att det är okej att må dåligt, och det är okej att skaffa hjälp. Och det hellre förr än senare. Det är okej att tycka synd om sig själv en liten stund. Och att sedan, innan offerkoftan blivit för bekväm, ta upp kampen och ta tillbaka sitt liv.
