Som liten var jag ett stort fan av C.S. Lewis böcker så den första filmen i ”Narnia”-historien, ”Häxan och Lejonet”, var lite av en nostalgi-tripp för mig. Fraser som ”söner av Adam och döttrar av Eva” kittlade lite extra längs med ryggraden och förde mig tillbaka till en tid då jag satt som fastklistrad vid böckerna med hela vinterlandskapet uppritat för mig i min fantasi och med fasa för den vita häxan och hennes isande spira.

”Häxan och Lejonet” är en väldigt snygg film, men samtidigt så känns det som att de storslagna slagscenerna som ska verka hisnande och nyskapande, redan har gjorts, och inte för så länge sedan i form av ”Lord of the Rings”. Djuren i filmen är extremt bra gjorda, bävrar, vargar och det stora lejonet får riktiga personligheter och ansiktsuttryck och ser inte ”Babe”-animerade ut, som ofta är fallet, en vanligt fel som kan dra ner en film i fördärvet.

Skådespeleriet i denna film står Tilda Swinton för i sin gestaltning av den Vita Häxan. Häxan är en naturkraft i sig, mer ett fenomen än en människa och detta axlar Swinton galant. Det blir inte ens fånigt när hon proklamerar sin makt under Aslans avrättningsceremoni (nej, jag avslöjade inte just slutet) utan det funkar i ett sammanhang som i sig är lite överdramatiskt. Missa inte heller den underbara Faunen Tumnus!

Barnen i filmen sköter sig mycket bra, men ibland under ”Lucys” hjärtskärande gråtscener så vet man inte om hon, och vi, ska skratta eller gråta åt eländet.

”Häxan och Lejonet” är en av de mest extravaganta filmerna i år, och definitivt värd din tid och dina pengar. Om du läst böckerna så är den härliga nostalgin bara plus i kanten. Gå inte ut ur salongen för tidigt bara och missa Jim Broadbents mystiska avslut en bit in i eftertexterna.

Betyg: LLL+