Alla Hjärtans Dag närmar sig med stormsteg och hur mycket jag än skulle vilja avskriva den som en überkommersiell helg som bara finns till för att de som befinner sig i ett förhållande ska känna pressen att göra dagen till något speciellt, för att singlar ska må dåligt över sitt väldigt ospeciella civilstånd och få folk i allmänhet att konsumera blommor, choklad och uppstoppade nallar i massor, men i ärlighetens namn känner jag mig lite ensam.
Denna 14:e februari blir den första som jag spenderar ensam på 4 år. Det är inte på något sätt så att jag vill ha en pojkvän bara för att, men saknaden efter honom som fortfarande ockuperar en väldigt stor del av mitt hjärta är enorm.
Jag kan svära att jag ska bojkotta dagen, fnysa åt alla som lyfter den till skyarna och kuttrar om vad de ska göra med sin hjärtas kär, men sanningen är ändå den att jag önskar att jag var en av dem. Jag önskar att jag hade honom här hos mig. Och inte bara den dagen som fylls av rosa moln och gelehjärtan. Utan alla dagar.
Tänk så mycket gojja som kan komma ut ett avsnitt av OC.
8 svar
Kram.
Tack..*ler lite uppgivet*
Men gumman då! 🙁 *kramar massor*
Ja, jag hjälper dig att bojkotta :/ Blä!
Alla hjärtans dag suger k*k… 🙁
Tack för alla kramar, värmer gör det! 🙂
*kramar om*
För mig blir det som det har varit de senaste åren. Jag skickar ett kort till mina föräldrar och de skickar ett till mig *L* lite uppgivet.
Ja du. Jag ska också försöka att bortse från att den dagen existerar överhuvudtaget. För mig är det första gången på 9 år som jag är själv…