Jag träffade Viktor första gången i lördags på schlagerkalas hemma hos Sanna. Han hade slips och vit skjorta och väst och jag blev så klart lite kär i honom direkt. En sådan där skön, härlig, rolig människa som man bara vill krama. Plus att han bjöd mig på Gammeldansk och gillar Leila K. Jag vet inte vad de två har med saken att göra dock. Jag gillade honom i alla fall.

Så när han lystrade på Twitter härom dagen efter någonstans att gästblogga så såg det som en självklarhet att öppna upp mitt virtuella hem för den sköne Gottlänningen. Så här kommer det, Viktors första gästblogginlägg. Om det här med att börja träffas. De första trevande stegen.

Säg hej och välkommen till Viktor.

Att ragga är en sak, men att ragga vänner är något helt annat. Jag har träffat en vän. Även om han är äldre än jag så tyckte jag att vi klickade väldigt bra. Kemin stämde. Vi skrattade och drack öl ihop. Pratade komik och ryggdunkade varandra lite. Manligt. Vänligt och artigt.

Att få vänner när man är vuxen är svårt. Det finns inget naturligt sätt att träffas längre, om man inte jobbar ihop dvs. Men den är killen var det något speciellt med. Det känns som att vi skulle kunna dricka någon halvtaskig whiskey och prata läppcancer en hel natt.

Problematiken och frågan jag nu ställer mig är: Hur går jag vidare? Det känns lite framfusigt att be om hans nummer. Och vad fan ska jag med det till? Han bor ju i en annan stad. Facebook hänger jag inte på, så där känner jag att vår vänskap inte skulle gro sig starkare. Jag behöver hitta någon medelväg. Dumt att bara lämna detta åt slumpen, låta vardagen rulla på, hamsterhjulet snurra och helt enkelt ”gilla läget”.

En Wordfeudmatch kanske är medelvägen? Om han inte är för bra. Jag vill inte verka dum inför honom.

// ViktorCalmen