Nu ska vi bli lite djupa här.
”Vem är jag?”. Den lilla frågan med det stora svaret. En fråga som den senaste tiden snurrat mer och mer ofta i min lilla skalle. Det här med ”en tjej på 29 jordsnurr” håller liksom inte längre. Det känns lite 80's.
Jag tror att jag rätt ofta tar på mig en roll, utan att ens veta om det. Och många gånger undrar jag hur stora delar av dessa roller som verkligen är jag och hur många som bara är fasader som jag gömmer mig bakom. Svaret på den frågan tror jag många gånger finns i magkänslan. I vissa roller och tillsammans med vissa personer så knyter det sig i magen och hjärtat slår lite för fort. Den känslan av total avslappning infinner sig tyvärr med väldigt få människor och få situationer.
Jag tror dock inte att lösningen ligger i att inte utsätta mig för dessa sitationer utan att istället försöka arbeta på att vara mer medveten om när de inträffar och i dem bli mer sann mot mig själv. Att hitta vad som verkligen är jag utan alla influenser utifrån,vare sig det handlar om mode, kultur, samhällsfrågor eller något så banalt som vilka filmer jag gillar. Att gilla och acceptera sig själv, innifrån och ut. Det må låta lätt, men det är uppenbarligen något jag fortfarande kämpar med. Jag tror att denna förvirring bottnar i att jag blandat ihop självförtroende och självkänsla. Samtidigt som mitt självförtroende växt så har min självkänsla störtdykt, någonstans där i bakgrunden.
Och ja. Jag har börjat knarka självhjälpsböcker igen. Välkommen till filosofiska La Linda.
4 svar
Ohh jag läser också sånna böcker. Jag hade inte ens nån aning om vad självkänsla var till för alldeles nyligen. Kan säga att jag fick mig ett wake up call. Och har börjat bena i det där… och man upptäcker saker hela tiden.. kanske kommer ett inspirerat blogginlägg av det..
Väl skrivet sötis! Det är lätt att den där självkänslan försvinner utan att man märker det (förrän det är för sent). Men jag tror på dig! Har precis läst ut ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” – också väldigt läsvärd!!!
KRAM!
Jag blir nervös och svettig i många människors sällskap, tyvärr. Det börjar bli lite bättre dock, bara för att jag utsätter mig för just obekväma siuationer så mycket jag kan. Tvingar mig själv att stå kvar fast jag rodnar – det är ju inte hela världen…?
Behöver i allafall inte 4 Xanor inför ett möte längre. Bara en 🙂
MISS BAGLADY:
Ditt inlägg var fantastiskt! Jag känner att jag missade en del i mitt, men det blir väl så när man bara skriver utan att tänka.
JANE:
Tack! Och tack för lästipset. Att vara medveten om problemet är ju en bra början!
KAJSA:
Det låter jobbigt vännen, men jag vet hur det är. Kämpa på! Att vara medveten är första steget!