Tänk vad vi skulle kunna bli om vi var oss själva.

Clara skrev för några dagar sedan om att passa in i ramen för vad som är normalt när det gäller jobb. Och det fick mig att tänka på mig själv som arbetsperson.

Jag började jobba när jag var 21 (heltid, innan det så hade jag haft sommarjobb och så) och har jobbat sedan dess, med avbrott för en sjukskrivning för utbrändhet på två år när jag var 24 samt studier och utomlandsboende när jag precis fyllt 30.

Jag har alltid varit en ambitiös anställd. Den typiska idésprutan som drar igång tusen projekt och är väldigt effektiv i mitt arbete. Dock har jag svårt att hålla fokus i timtal och är helt komplett värdelös på att passa tider. När sociala medier kom och jag tog en paus i arbetsdagen för att kolla Facebook eller skriva ett blogginlägg och blev ifrågasatt av min chef för att “på arbetstid, då arbetar man”, jag kände mig alltid så missförstådd. Jag jobbade ju! Jag tog bara en paus för att “starta om hjärnan”. Eller när jag kom en halvtimme sent till jobbet varje dag (en halvtimme jag jobbade in på lunchen eller stannade senare) så fick jag höra att “folk tycker det är konstigt när det är speciella regler just för dig”.

Jag fick aldrig höra att jag inte skötte mitt jobb, för det gjorde jag. Bättre än många andra som gick ut och rökte eller hängde vid kaffemaskinen i en halvtimme eller på andra sätt “satt av tiden”. När jag jobbade var jag supereffektiv, men jag hade svårt att anpassa mig till de fyrkanter man förväntades röra sig inom som anställd.

Jag tror min räddning för min mentala hälsa har stavats “egen företagare”. Som egen kan jag själv helt bestämma mina arbetstider, mina arbetsdagar och upplägget av dessa. Jag har ingen jag behöver svara inför och jag behöver inte känna mig misstrodd. Det var det jag tyckte var allra jobbigast som anställd, att folk trodde att jag “maskade” bara för att jag inte hade samma rutiner som andra.

Jag har aldrig jobbat så hårt som jag gör som egen företagare, jag jobbar varje dag – mer eller mindre – och jag är konstant medveten om mitt varumärke. Men jag har inga ramar utan kan sträcka ut armarna och snurra runt bäst jag vill. Att jobba hårt har aldrig varit mitt problem, men att jobba utan frihet, det klarar jag inte av.

Clara skriver så bra:

“Man ska vara medveten om att många av de framgångsrika entreprenörer vi idag hyllar en gång klassats som ”problembarn”. Många konstnärer och kreatörer också. De passar inte in i samhällets norm och har därigenom varit tvungna att skapa egna regler. Ställa sig utanför och bygga en egen värld. Men för att lyckas göra det krävs både en stark drivkraft och starka personliga resurser. Och det har inte alla. Kanske hade de det en gång – men orken och förmågan har nötts ner av motstånd. Av att ända sedan barnsben varit tvungen att anpassa bort sig själv.”

Som anställd blev jag en negativ siffra i statistiken, utbränd och ett problem. Jag tänker på alla de som känner som jag men som inte har samma möjligheter att bli sina egna eller på andra sätt bejaka de positiva bitarna som inte passar in i samhällets arbetsnormer. Jag känner att det i vårt samhälle finns så många fantastiska individer med geniala hjärnor som skulle kunna skapa magi om de kunde få arbeta utifrån sina styrkor istället för att behöva passa in i en mall.