Hon dog strax före jul. Jag satt med familjen och han satt på andra sidan bordet på juldagen. Vi åt pizzabuffé som vi alltid gör på juldagen (en slags motreaktion på julmatshetsen) och han hade fått komma hem för att fira jul med familjen. Barnen planerade hennes begravning och jag hjälpte till med inbjudan.

Han dog tre månader senare. Det fanns nog många anledningar, han hade inte varit pigg på länge, men jag tror att ett brustet hjärta var bland dem. De hade fått över 65 år tillsammans och ändå, varje gång jag träffat dem tillsammans, så satt de så här. Nära. Hand i hand. Så kära in i det sista.

Jag var på hans begravning igår. Och deras barn, som förlorat både mamma och pappa på så kort tid, höll vackra tal och berättade om de egenheter som deras föräldrar haft för sig. Det var så fint. Så mycket kärlek, så mycket tårar och skratt om vartannat. Och så mycket tacksamhet. Så mycket tacksamhet.

De fick fem barn och en hel skock barnbarn. Och jag åkte hem och kände mig så fruktansvärt ensam. Med en sådan otrolig längtan efter någon att älska på det där sättet. Det som håller i 65 år. Någon att skapa alla de där minnena med som mina barn berättar om på min begravning.

Jag vill inte glömmas bort.