Jag minns när jag var med i vår lokaltidning hemma i Övik en av de första gångerna. Det var när jag gick i gymnasiet och vi skulle starta en intern TV-kanal på min skola. Jag gick medieprogrammet och kanalen skulle heta ”TV 99 – inte riktigt 100”. Mycket snitsigt med tanke på att vi skulle ta studenten 1999. Man skulle kunna tro att vi bodde i Göteborg med den humornivån.
Det var i alla fall stort, det här med att vara med i tidningen. Mormor klippte ut och satte på väggen. Jag klippte ut och har fortfarande kvar det urklippet någonstans. Jag hade en gul Champion-tröja och satt i redigeringsrummet med enorma videomaskiner och monitorer från Dackefejdens tid.
Det här med att synas i pressen. Jag har ju gjort en del sånt den senaste månaden. #humblebrag. Och då är det ju så här. Jag har jobbat med Internet i över 15 år så att se sitt fejs på en sajt för en tidning, det må vara kul och häftigt men ändå lite samesame som att se sin nuna på sin egen blogg.
Att se samma nuna i print dock, det är ju lite annorlunda. Även om tidningarnas räckvidd är blygsam så, den där känslan av att vara utvald, att få ta plats i något beständigt, det är ändå lite extra häftigt. Så när jag liksom fann mig själv med en liten bunt tidningar som jag var med i, då tyckte jag det var dags att skryta lite.
Och så var det ju faktiskt lokaltidningen.
Mina båda lokaltidningar har gjort intervjuer med mig. ÖA – hemstadens tidning – och Nacka Värmdö Posten, lokaltidningen i kommunen jag kallat hem de senaste åtta åren.
En pytteliten notis i ICAs kundtidning Buffé om vinnarna av Matbloggspriset och så lavjar jag expert i Allt Om Tidskrifters special om bloggare.
Mitt liv är bra knäppt just nu.
Ett svar
Grattis till all publicitet!! Sjukt coolt ju 😀