Så var den avklarad. Den sista arbetsdagen på fem månader. Nu är jag fri som en fågel och på lördag flaxar jag över Atlanten till det stora äpplet.
De här sista dagarna i Sverige är mer än lovligt fullbokade. Det är en hel del som ska fixas men som tur är får jag hjälp av mamma och Anna som kommer ner på torsdag för att hjälpa mig i värsta packpaniken. För jag är så klart inte ens i närheten av färdigpackad. Men något så galet hade vi väl inte riktigt väntat oss heller.
Och mitt i alltihop finns en jättestor klump i magen. Något fantastiskt har hänt men tajmingen är så usel att den måste vara handplockad av Murphy och hans lag. Och det gör ont och är jobbigt men samtidigt så bra och jag försöker hitta tacksamheten bland tårarna. Och hoppas att ödet och viljan är på min sida.
Nu måste jag göra ett allvarligt försök att kräla ut ur den här bubblan. Här blir inga barn gjorda. Eller lådor packade.
11 svar
Åh vad spännande! Att du ska åka alltså. Inte att du åker känslomässig berg och dalbana. Allt kommer att bli toppen. Det är jag säker på.
Kram!
Då litar vi på din magkänsla. 🙂 Kram!
Spännande spännande!
Very much so! 🙂
Jag hade också haft ångest. Jag har resfeber när jag ska iväg en vecka till Spanien 🙂
Kommer det bli otroligt jobbigt att krama mamma och syster ”hejdå” eller är du van att vara ifrån dem? Kommer ni inte att träffas på dessa månader?
Du är otroligt modig som ger dig iväg, åker du helt själv? Tänk vilken grej att berätta för barnen i framtiden, och tänk vilken grej för självkänslan.
Det du skrve ovan, jag får känslan av att du träffat någon, är jag helt ute och cyklar?
Oj här blev tusen frågor och en kortare novell, men jag har inte kommenterat på länge. Det ska i alla fall bli kul att få följa dig på resan.
Kram
Jag är väldigt van att vara ifrån dem länge, så det ska nog gå bra. Jag åker helt själv, yes. Tack! 🙂 Ja, jag tror inte jag riktigt fattat än vad jag gett mig in på. Men det känns bra, i magen, egentligen, även om det är jobbigt ovanpå.
Du är inte helt ute och cyklar, men tyvärr komplicerar det ju en hel del när man ska ut och åka jorden runt så här i början.
Kram!
Lycka till med packandet! Skönt att mamma och syrran kommer och hjälper dig.
Du kommer att få det så bra i NY, det är jag säker på. Och förhoppningsvis ordnar sig det andra med. Det finns ju inget annat alternativ. Dessutom är ju NY något du verkligen vill göra!
Lycka till med allting, ska bli spännande att få följa dig på din resa. Det skulle förresten vara mer konstigt om du inte var nervös. Kram!
Som sagt är du otroligt modig 🙂
Ja det förstås,men du är ju inte borta för alltid och mail finns. Kan han inte komma och möta dig om några månader någonstans? Om du tror att han är värd att satsa på så håll kontakten och ge inte upp. Jag vet att jag låter så där äckligt förnuftig just nu..
Nu är inte det riktigt samma sak, men när jag träffade min sambo så skulle han flytta dagen efter. Vi hade ett distansförhållande i fem år, där vi träffades på helgerna och ofta inte ens det. Men det gick, och nu har vi varit tillsammans i tio år och jag är fortfarande lika lycklig över att få sova med honom på natten och vakna vid hans sida på morgonen. Jag tror att det är lättare att hålla kärleken vid liv om man inte blir bortskämd med att träffas, att man verkligen får längta efter varann.
Kramar
Hej Linda, jag känner inte dig, men jag har följt din blogg ett tag då jag råkade på den av händelse i och med det träningsprogram du körde tidigare.
Jag tycker du verkar vara en jättetrevlig tjej och jag önskar dig allt gott på resan, det ska bli spännande att höra hur du har det. Lycka till med allt och kärleken som du har träffat. Kram Kicki
Det kommer gå bra – superbra! Jag är själv inne på min femte månad av 18 planerade i staterna och visst kändes det helt crazy att försöka packa ner sitt liv sådär men jag, maken och fem tunga resväskor tog oss till Kalifornien och vi fick ihop vårt liv häröver nästan kusligt snabbt.
Ett tips baserat på min ja…hmm…inte så stora erfarenhet av utlandsflyttar. Efter 6-7 veckor fick jag en hjälp-vad-gör-vi-här-vi-borde-flytta-hem-och-oj-vad-jobbig-världen-blev-nu-dipp och efter vad jag har hört av andra är det ganska vanligt. Tårarna kommer och går någon dag eller tre, men sen inser man att nä, det var inte så farligt och sen går det bra igen. Så…om den känslan kommer över dig, andas djupt och ta en promenad i Central Park, allt löser sig! *kram*