Känn mig.
Älska mig.
Gör mig värdig av kärlek.
Beröring.

Rör mig bara.
Bara lite.
Lite grann.

Gör mig värd. Bara lite.

Så kände jag när jag kom hem igår. Lite väl berusad och lite väl desperat.
Desperat efter att få känna mig behövd. Åtrådd. Eller bara att någon ville ha mig. Bara en liten stund.

Ibland tar ensamheten över allt. Och till slut har alla sinnen gett upp.

Bland de sista är självrespekt. Och till slut ger man vad som helst för illusionen att vara älskad. På dansgolvet bland blinkande strobes och E-type-beats är man tillbaka i sin 15-årskropp och det självhat som kommer med den.

”Se mig. Älska mig! Bara en liten stund”.

Och han ser mig. Och han glömmer mig lika fort igen. Ungefär i samma sekund som hon mitt emot lägger armen runt honom och visar en ännu lägre gräns av självkontroll.

Och jag hatar henne. Och jag hatar honom. Och jag hatar mig själv.

Och i efterhand älskar jag mig själv för att jag går till garderoben och hämtar jackan och går ut genom dörren och ut i gatan där regnet blöter ner mitt redan danssvetttiga hår. Och jag hugger en taxi som räddar min självrespekt och kör mig långt utanför tullarna. Hem. Där jag gråter i regnet mellan taxin och porten. I Leias päls när jag öppnar dörren och hon välkomnar mig som att jag varit borta för evigt. Och jag minns hur det är att älskas förbehållslöst. Att älska mig själv som jag förtjänar.

Det mest läskiga av allt är att glömma ens värde. Och det är så enkelt där på dansgolvet när en pojkes blick kan vara värt allt.

Kom ihåg att du är värd allt. Allt han inte ser. Allt som finns där under de blinkande strobesen, din nedfällda blick och de bortglömda rörelserna till ”Macarena”.