Ända sedan barnsben har vi blivit itutade att vi inte ska ta ut segern i förskott. Inte ropa hej innan man över den berömda bäcken eller fira förrän pengarna är på kontot. Detta tillämpas på samtliga delar av ens liv, från förhållanden till jobb och andra ting som kan gå precis hur åt himmel eller helvete som helst. Istället för att glädjas och hoppas så låter man tvivlet ta över, tänker ”kanske” och ”om” och ”så bra kan det väl aldrig gå”. Allt för att inte bli besviken. För att minska antalet skärvor när allt går i kras.

Men vem fan tror vi att vi lurar? Hoppet ligger ju ändå där och pyr och vill och längtar även fast vi intalar oss att smällen blir mjukare om vi inte trissar upp det. Även fast vi drar till med neggoversionen ”jag försöker att inte hoppas för mycket”. Jovisst. För det funkar ju.

Jag vill istället hävda precis motsatsen. TA ut segern i förskott. Tänk ”klart som fan det går vägen”. Ta ut all seger du kan, se målet och njut av känslan att ha lyckats redan innan du är där. Surfa på glädjevågen och mys som bara den av möjligheten. För allt handlar om inställning.

Tidigare ikväll var jag på Charlie Söderbergs seminarium, ”Ett rikare liv”. Två och en halv timme fullpackade med inspiration där Charlie bekräftade hela den här teorin och stampade sönder jantelagsversionen av att förtrycka hoppet. Han sa något i stil med att ”energin som det ger att ta ut segern i förskott är vad som kommer att ta dig till målet.” Mycket bra uttryckt.

Så många av mina vänner har kommit till mig när de dejtar någon och sagt ”men tänk om det går åt helvete då”. Ja, tänk om. Om du förväntar dig att det kommer gå åt skogen och hjälper till och visualiserar det så är nog risken att det barkar åt helvete långt mycket tidigare än vad det skulle ha gjort om du bara glidit med och njutit av att vara lycklig. Varför hjälpa till åt fel håll?

Samma sak med jobb, ekonomi eller vad det nu må vara. Varför är det okej att ta ut förlusten i förskott men inte vinsten? Varför är det så lätt att säga ”jag kommer aldrig få jobbet” eller ”det kommer gå åt helvete med killen” men inte att hurra över det faktum att man fått en jobbintervju eller en andra dejt?

Och ärligt talat. Det gör lika ont att falla från femte våningen som från femtonde. Så varför inte falla från höga höjder?

Efter seminariet gick jag till Bauer och sa hej då till Marie som sticker till Singapore i tre månader.

Jessie var också där men ville inte vara med på bild.

Torsdagens snöstorm till ära fick baskern åka på. Ouioui.