Baksmälla på livet

Jag vet att jag borde svara på era snälla kommentarer, nu när ni är så söta och kommenterar. Jag vill att ni ska veta att jag är tacksam för alla era ord.

Just nu känns det bara som att jag är bakis på livet. Har suttit och gråtit i en halvtimme av ingen egentlig anledning. En dag i ett vacuum. Silver är inte så bra på att trösta, men hon slutade iaf att ränna omkring som Speedy gonzalez och satt och tittade lite konstigt på mig istället.

Det är jobbigt att vara ledsen. Kanske ännu mer när man inte har någon riktig anledning. Det är bara den där ihållande känslan av att sitta fast. Av att vilja vara mer än vad man är. Göra mer. Vara större, bättre, mer. Att inte känna sig tom och otillräcklig. Varför ska det vara så jävla svårt att stanna till, se på vad man har och faktiskt vara nöjd? Bara en liten liten stund. Inte känna det här gnagande hålet i en som vill fyllas. Med kärlek. Med prestationer. Inte en sekund vilar jag från strävan efter prestation.

Till och med nu, när jag skriver detta, så försöker jag komma fram till en lösning. Visst, detta är min egen lilla själv-terapi, men en session på en kvart, not a miracle makes. Jag vet ju det. Men att veta och att känna är ju som bekant två väldigt skilda saker.

Nu ska jag krypa ned under täcket och hoppas på att imorgon blir en bättre dag.