För att göra en lång historia kort..

Jag och Mathias träffades en lördagkväll för några veckor sedan under tiden jag och C inte var tillsammans, under tiden vi knappt pratade. Det var en galen kväll på Berså Bar, Margaritas och Appletinis flödade och jag och Mathias klickade direkt. Att säga att vi sedan dejtade är väl en överdrift, men vi träffades och det fanns en viss uttalad önskan om att det skulle bli mer än så. Känslorna var många och odefinierbara.

Så gjorde C återentré. Han hade anat att jag hade träffat någon annan och ville ha mig tillbaka, ville försöka igen. Chocken slog mig till marken, äntligen hade det jag drömt om gått i uppfyllelse, han jag älskar, väntat på, levt för, ville ha mig tillbaka.

Mathias och jag kom i samma veva fram till att vi bara skulle vara vänner, att vi båda behövde varandras vänskap mycket mer än en romantisk relation.

Faktumet att jag sedan bestämde mig för att nu var inte rätt tid för mig och C hade inget whatsoever med Mathias att göra, något som C inte ville acceptera. Det var väl lättare att ännu en gång se mig som the bad guy och avfärda mig med ilska i sinnet.

Så nu är jag förvirrad. Vilsen. Nere. Ensam. Precis vad jag känner att jag måste vara just nu. Ta mig igenom detta utan att stötta mig mot någon annan. Stå på mina egna ben. Balansera på linan utan skyddsnät.

Sometimes love just ain't enough.