Ni kan nog räkna ut vad jag har gjort idag… jag kanske har för mycket fritid ändå.
Nu är Penny på väg hit, vi ska laga mat, se på film och sen är det fotboll som gäller!
Heja Italien! Heja Frankrike! Jag är mycket diplomatisk. 😉
Jag tror jag lägger ner S-J.Com. Ingen tid, ingen inspiration, det känns mest som slöseri med kreativitet och energi som jag kan lägga på viktigare saker.
Jag vill skriva. Jag vill dansa. Jag vill lära mig rida. Jag vill läsa böcker. Jag vill träna. Jag vill må bra. Jag vill göra så mycket mer än vad jag gör nu. Och jag ser möjligheterna. Det känns underbart. Men först måste det som är mindre viktigt elimineras. Det destruktiva. Det som bara tar energi utan att ge något tillbaka.
Det är svårt att ta de besluten. Vad som är värt det och vad som inte är det.
Babysteps.
Det började ju bra. Ett bacardi-drink med Anna och Penny som kom på besök. Fnitter, fotboll och fest. Så skulle vi gå ut. Tre brudar är tre viljor för mycket, eller i detta fall, iallafall två.
På bussen, ner på stan. Två av tre gäspar och tittar trött på den långa kön som ringlar in på krogen. Den tredje föreslår kebab. Så kebab blev det. Och sedan en bussresa hem. Inom en timme. Jag åkte på övergång.
Det känns helt okej. Jag kände att jag hade ingenting gemensamt med de alldeles för överförfriskade kidsen på bussen, både på vägen dit och hem. Jag saknade bara C. Ville helst bara ligga framför tv:n med honom och skeda. Inte skutta omkring på krogen och anstränga mig för att ha kul. För att ha kul är ju precis vad jag betalat för.
Men jag fick ju på mig en killer-outfit iaf.
Jag drömde att jag hade en bebis inatt. Jag hoppade över hela graviditeten, det är en helt annat dröm, och plötsligt så hade jag en liten bebis i mina armar. Jag hade inga blöjor, jag hade inte tvättlappar, inget skötbord, ingenting. Jag grät och var förtvivlad, men samtidigt helt och fullt överlycklig över detta lilla livet.
Och så plötsligt kom en av mina mindre bästa vänner just nu, med blöjor, bytte på bebisen och lämnade över henne till mig med ett leende. Jag visste inte vad jag skulle tro.
Och jag pluggade, jag var på väg till en föreläsning när allt detta hände.
Och självklart var det C's barn. Han var inte med i drömmen, men jag visste att det var så.
Jag vet inte vad drömmen i sig betyder, men jag känner mig redo för barn. Redo att lägga min uppmärksamhet och kärlek och pengar på något viktigare än mig själv. Att ha något betydelsefullt att göra en lördagmorgon annat än sitta och spela Bubble Shooter. Jag vill ha familj. Jag vill ha ett liv. Jag vill ha C.
Och jag har aldrig varit så långt ifrån den drömmen som jag är just nu.
Lena har introducerat mig för ännu mer bubblor. Hon är djävulens utsände. Nu är det Bubble Shooter som får min odelade uppmärksamhet. Rekordet för tillfället ligger på ca 42000 poäng. Beat that!
Livad fredagkväll, eller hur? Det går inte att göra annat i den här värmen. Om jag överhuvudtaget rör på mig från soffan så rinner svetten. Så det här får duga.
Nu ska jag snart bädda upp soffan och lägga mig och läsa Marian Keyes. Jag börjar bli fruktansvärt less på soffan kan jag meddela. Jag saknar min säng. Och långemannen i den. *suck*. Ligga på hans arm, dra fingrarna genom de krulliga hårstråna på hans bröst och sniffa honom på halsen. Fan. Jag får inte tänka på det så ofta. Då deppar jag ihop.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer