Vem kunde ana att det var en sådan hjärncellknäckare att få ihop en flyttkartong?? ”Vik bottenflappen över sidflappen och sedan vikar du den andra sidflappen över den första.” Skitlätt eller hur?
Uuuuhhhh.. va?
Och så måste du riva sönder lite. Jahaaa.
Nu har jag lyckats få ihop en iaf. Så nu har Puzzi en ny lekplats.
Jag köpte flyttlådor idag. Shit va dyra de är. Men ärligt talat så iddes jag inte kuta omkring på en massa ICA-butiker och jaga banankartonger. Så det blev 5 ”riktiga” flyttkartonger på EKO (världens bästa affär) för 100 riksdaler. Lathet har sitt pris ibland. Och skoskav med för den delen. Visst, skorna är gudomliga, men christ vilken brännsula man får efter en dag med dem.
Jag ansökte om min första praktikplats idag. Vill inte säga mer ifall det inte går i lås, men jobbet passar mig som hand i handske! Eller fot i stilletto.. 😉 Det ska bli så underbart skönt att ha något att göra på dagarna!
Tidigare idag kändes det helt okej att börja packa. Böcker, lite kläder, kanske börja smått på köket. Och nu sitter jag som paralyserad. Kroppen vill inte alls samarbeta. Som att den vill säga att ”Nä, var ska du nånstans? Du stannar här!”.
Jag har som tänkt hela tiden att det inte är så viktigt om jag glömmer något, jag kan ju hämta det senare. Eller, i bästa fall så finns det kvar om jag får komma tillbaka. Men tänk om jag inte får det. Tänk om this is it. Illamåendet kommer tillbaka direkt. Tänk om det aldrig blir vi igen… Inget stämmer i den versionen av framtiden.
En dag i taget. Först jag, sen vi.
Han skulle komma hit idag. Vi har haft inbrott i källarförrådet och han skulle komma hit och prata med polisen. Men nu kommer han inte. Han kommer imorrn. Då jag är i Göteborg och laddar inför ett bröllop. Livet är så fruktansvärt konstigt just nu. Det är väl bra att inte träffa honom antar jag. Det blir så mycket jobbigare då.
Men jag vill ju träffa honom. Borra in min näsa där i gropen på hans hals och bara lukta på honom. Köra fingrarna genom hans hår som börjar behöva klippas och pussa honom på halsen. Och lägga armarna om hans midja och dra fingrarna genom de små krulliga håren på bröstet.
Men det får jag inte. För han är inte min längre.
Och Mitzi snarkar där under skänken i matsalen som att allt är som vanligt. Men inget är som vanligt.
Jag är ensam.
Puzzis favoritsäsong är här – flugsäsongen. Hela eftermiddagen har hon seglat omkring i lägenheten och jagat de små, surrande liven. Hon haffade precis en vid stereon, som hon nu stolt vandrar omkring med mellan gaddarna. Den surrade lite panikartat ett tag, men nu verkar den ha fortsatt in i flughimlen.
Och nu är hon på nästa. Pang in i fönstret. Plingpling i bjällran. Det är som att ha en hel flock kor i vardagsrummet. Eller i en porslinsaffär. Konstigt att inte fler krukor går sönder. Nä. Just. Jag har inga krukor. För jag har inga blommor. För jag har inte gröna fingrar. Mer gråsvarta.
Linnen, H&M
Cityshorts, H&M
Halsband, Glitter
Pumps, SthlmDG
Jag vet. Man kan spegla sig i mina ben. Det blir till å BUSa ikväll om jag inte ska skrämma folk på bröllopet på lördag. Nu ska jag ner på stan och försöka hitta ett alternativ bröllopsoutfit. Min ursprungliga funkar inte riktigt när jag ska fota.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer