En torsdagskväll på Söder.

Ibland har man kameran framme mer. Ibland mindre. Igår var en av mindre-kvällarna. Men jag fångade det viktigaste. Typ.

Gårkvällen inleddes på Carmen med ny bekantskap (hej!) och tokbillig öl. Där lagar man toaletten  med silvertejp. Alla sätt är bra liksom.

Efter två öl som ledde till en något för tidig berusning på grund av bristande matintag pinnade jag ner till Bleckan i svinkylan. Där hade de köttbullar och fint folk.

Bland annat Leo. Hans tatuering fick kropp inklusive behåring och allting. Och så pratade vi om hans pojkrum och varför vår musiksmak är våra föräldrars fel.

Sedan gick vi till Nada och kramades en sväng. Staffans tröja kan möjligtvis ha varit kvällens snackis. Och klappis.

När klockan blev sent gick vi hemåt. I Götgatsbacken var det jättejättetomt. Och jättekallt.

Och nu vet jag vad som händer när sista tunnelbanan gått. Då kommer ett orange tåg från 1986 och joyrajdar. Intressant.

Tisdagen jag blev en vinkritiker.

En tisdag i februari (igår) blev jag inbjuden av Thord hem till Jesper där vi skulle ”dricka vin”. Sånt gör ju gärna jag så jag tackade glatt ja till inbjudan. När det började närma sig så uppdagades det dock att vi inte bara skulle dricka vin i godan ro utan det vankades även inspelning av Vinkritikerna. De för mig helt nya bekantskaperna Jesper och hans flickvän Sara har nämligen myntat ett litet koncept som går ut på att ha en liten vintips/test-panel/blogg där jag och Thord då skulle vara kvällens panelgäster.

Hej och hå.

Och lite så här gick det. Två timmar av flams och ett litet uns allvar då och då när Jesper och Sara lyckades få någon ordning på lekstugan. En nedklippt version kommer men så länge får ni den långa, råa, oredigerade verkligheten.

Till saken tillhör att jag kan inte vin (även om jag idag kan mycket mer än jag kunde innan gårdagen). Jag tycker om vin. Så jag är pajasen näst längst till höger som inte kan uttrycka mig som folk utan säger att vinet är ”deppigt” och drar till med ljudeffekter istället. Ja, ni ser ju.

Men det var rysligt trevligt i alla fall. Det var nog länge sedan jag skrattade så absurt mycket under en och samma kväll. Helt klart värt rödvinsskallen som jag vaknade med i morse. Tack kära Thord, Jesper och Sara för en fantastisk kväll.

Ett av aftonens viner, förmodligen min favorit.

Värden och värdinnan. Söta som knappar är de tillsammans. I alla fall ett par månader till. Tydligen dumpar Jesper sina tjejer när de blir 25, vilket Sara fyller i sommar. Jaja, hashtag livet liksom.

Fantastisk riggning av kamera och belysning och smörpapper som någon slags ljusnedmjukare. Ja, det är den tekniska terman.

Sara, jag och Thord.

Jesper har en bild på sig själv på väggen. Det, och inte mycket annat. Lite seriemördarvibbar. Han hade dock en annan version av historien. Den hittar ni i klippet runt 26.40. Mikket rålit.

När inspelningen var klar åkte Spotify fram. Texter i stil med ”my cock is community property”, som Jesper för övrigt glatt sjöng med i, blandat med Queen och lite gubbrock. Här tror jag att jag och Jesper framför en version av Bon Jovis ”You give love a bad name”. Det finns tyvärr inte på film. Dock för alltid i mitt minne.

L.U.V. Madonna!

Det finns få saker som jag gillar mer än en riktigt fläskig liveshow. Inte nödvändigtvis en hel konsert, nej, då föredrar jag nästan sådana här specialnummer men ett vräkigt tema och en budget som överstiger hela Afrikas BNP.

Det är ju alltså inte jättekonstigt att jag blev alldeles till mig i trasorna över Madonnas halftime show under söndagens Super Bowl. Den har typ alla ovan ingredienser. Och så Madonna så klart. More is more. Varsågod för vräk-kåtslag.

Movie Monday – My Week with Marilyn

Marilyn Monroe har alltid omgetts av någon slags mystik. En tragisk och magisk kvinna som trollband hela världen och gick en alltför tidig död till mötes. Iofs så är det väl som med Elvis, hade hon inte dött ung så hade hon inte blivit den legend hon blivit.

”My week with Marilyn” är den första filmen jag sett om hennes liv. Den bygger på en biografi av Colin Clark, en ung man som på femtiotalet jobbade i filmbranschen och tillbringade några dagar med Marilyn under inspelningen av ”Prinsen och balettflickan ”  från 1957.

Michelle Williams är briljant. Hon fångar sårbarheten och den sköra sidan hos Marilyn, en kvinna som inte alls trivdes i rollen som stjärna utan helst av allt ville bli en ”riktig” skådespelerska. Hennes röst är släpig och förförande, hennes blick rädd och vilsen.

Den är något spöklikt över den här filmen. Kanske för att man för ett ögonblick känner att man får en inblick i vem denna mytomspunna kvinna egentligen var.

Rollprestationerna är genomgående solida, speciell notering ska Kenneth Branagh ha för sin tolkning av sir Laurence Olivier som mer än något ville ha den stjärnstatus som Marilyn nog gärna lämnat ifrån sig.  Filmen känns aningen ihålig ibland men fungerar ändå bra tack vare ensemblens insats.

* * * *

Jomen, det är väl lite kallt då?

 

Kylan idag. Jag är varken imponerad eller glad över den. Utomhus är väl en sak, där är det fullt acceptabelt att larva runt i täckbyxor, men när den kryper in i vardagsrummet så att jag måste sitta med två filtar, torgvantar och tofflor för att inte huttra, då är det inte så kul längre. Det här med isolering, det prioriterades uppenbarligen inte vid bygget av den här lyan.

Jag tog mig i alla fall iväg på en promenad i kylan. Och säga vad man vill om vinter och kyla, men världen är ju i alla fall inte ful just nu. Snön lyser upp hela världen och det ser lite ut som att allt vilar under det vita täcket. Liksom väntar på värmen och ruvar och planerar inför dess återkomst.

Väl hemma så gjorde jag lyxhelgfrukost (palla göra smoothies en vardagsmorgon liksom), även om en aning sent, och parkerade framför ”The Ides of March”. Mycket bra film. George Clooney, han har verkligen lyckats med konststycket att kunna regissera och agera i en film samtidigt, och sköta båda yrkesrollerna med bravur. Plus att Ryan Gosling är ett hett litet stycke.

Nu ska jag ta en tupplur. För det är söndag och då får man göra sånt.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier