Panikångestdemonen
Igår hände något otroligt läskigt.
Jag satt framför datorn och färdigställde Better Bloggers ansökan till STING och plötsligt, på typ en minut eller så, var det som att hela högra delen av mitt synfält blev suddigt. Krusade sig, som en våg. Och sedan började prickar i hela mitt synfält försvinna. Ni vet när man läser en mening och liksom ser nästa ord fast ni inte har det i fokus just nu? Det funkade inte för mig, hela periferisynen till höger var väck. Fast liksom inte svart utan bara.. förvirrat.
Med tanke på att en vän till mig, som är 24 år gammal, fick en hjärnblödning förra helgen så ringde jag sjukvårdsupplysningen. De var inte till någon hjälp alls, kopplade mig till ögon som inte var där för de stängde klockan fyra (ögonAKUTEN stänger klockan fyra?!) och sedan hamnade jag i någon kö som inte ledde någonstans. Och att det inte var ögonen, det kunde jag sagt på en gång. Detta var något längre bak. Längre in.
Sedan kom den. Panikångesten. Som en våg sköljde den över mig och sedan låg jag där och skakade och grät och hulkade på golvet. Försökte kväva mina panikskrik så att inte grannen skulle ringa polisen. För jag vet ju att det går över. Det kändes som att jag hade en demon inom mig som jag försöker trycka ut. Spänd som en fiolsträng med bröstkorgen fylld av gråt och ångest.
Sedan var jag yr, mådde illa och hade huvudvärk hela kvällen. Synen förbättrades men jag känner mig fortfarande lite ”sned”. Aldrig har panikångesten tagit ut sig så här förut. Så idag stannar jag hemma. Jobbar jag från sängen och klappar djur. Min veckoplanering sket sig på en gång kan man säga.
Till dem jag skulle haft möten med säger jag att jag är ”sjuk”. För försök förklara panikångestdemonen i en mening.


















Senaste kommentarer